Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tidigare gustavianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland de ledande för musiklivet inom Utile Dulci, och denna
begåvning röjer sig ock i hans i allmänhet lediga och mjuka vers.
Sina litterära mönster tog han från den Creutz-Gyllenborgska
poesien. Den Gyllenborgska stoicismen passar honom dock vida mindre
än den lätta rokokodikten, och flera av hans tillfällighetsstycken
äga en verklig grace. Något djup hade han icke, men han var en
glad och älskvärd sällskapsmänniska, och därom vittna ock hans
bättre dikter. Själv satte han dem ej vidare högt. De duga till
ingenting — skrev han kort före sin död — »men Gud ske lov,
att de ej heller utgöra någon stark samling. Numera skriver jag
sällan själv, men läser gärna, vad som är väl skrivet av andra.»
Hans dikter äro nu glömda, och till eftervärlden har Wellander
gått endast såsom författare till vår första opera, Thetis och Pelée,
till vilken vi sedermera skola återkomma. Även Thetis och Pelée
torde dock blott läsas av litteraturhistorikerna. Genom ett ödets
skämt hava likväl några av hans verser blivit ett slags folkegendom,
utan att man med dem förknippat Wellanders namn. 1777 hade
han insatts i sällskapet Pro fide et christianismo, i vars
uppfostringskommission han snart blev preses. Då sällskapet 1780 utgav den
s. k. prinsens barnabok, skrev Wellander verserna i denna, och
enstaka rimpar torde ännu leva i allmänhetens hågkomst, t. ex.:
Liksom till överflöd ett fåfängt Z vankar,
Så har nian gott om ord, men ofta brist på tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
