Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Den gustavianska neoantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ypperliga, och jag har redan anfört några. Även hans
konstomdömen, särskilt då han står på egen grund, äro ofta slående, så
hans kritik av Peterskyrkan i Rom. Och i det vanliga livet var
han — såsom hans ofta spirituella brev visa — en verkligt originell
man. Till sjn egentliga läggning var han artist, och han trivdes
också helst vid ritbrädet. Vad han särskilt älskade var karikatyren,
och det kan ej nekas, att denna smak för det överdrivna och bizarra
också återfinnes i hans skrifter.
Michelessi.
Den gustavianska neoantiken gör sig således företrädesvis gällande
såsom en rörelse inom konsten. Men den spåras även inom
litteraturen, och en banbrytare, ehuru av mindre proportioner, var här
en intelligent och älskvärd italiensk kosmopolit, abbé Domenico
Michelessi, som en tid (1771—1773) uppehöll sig i Sverige och
därunder lärde sig svenska — så förunderligt väl, att han kunde
uppträda både som svensk talare och svensk författare. Hans
insatser kunna särskilt spåras inom operan.
Den grekiska tragedien hade varit ett halvt musikaliskt drama.
Några partier hade deklamerats, andra hade föredragits recitativiskt
och åter andra hade sjungits; särskilt i de äldre grekiska
tragedierna hade kören varit det mest betydande elementet. Omkring
1600 gjordes i Florens ett försök att återuppliva denna musikaliska
tragedi, och så uppstod den moderna operan. Den grekiska
karaktären hos denna försvann emellertid mycket snart, och i stället
blev operan en bland barocktidens mest karakteristiska
konstformer, där man lade huvudvikten på dekorationer, balett o. d.
Alldeles avbruten blev kontakten med den grekiska tragedien dock
icke; så skrev Englands siste renässansskald, Milton, en tragedi,
Samson Agonista, med körsånger, och den klassiskt bildade Racine
författade, sedan han dragit sig tillbaka från den profana teatern,
två dylika lyriska tragedier, Esther och Athalie, som dock icke
uppfördes offentligen. Dessa försök voro dock blott undantag, och
den fransk-klassiska tragedien var, såsom vi sett, ett rent retoriskt
drama utan något musikaliskt inslag. I samband med de
arkeologiska studierna på 1700-talet kom man likväl att åter rikta
uppmärksamheten på den lyriska grekiska tragedien, och en bland
dem, som nu sökte återuppliva denna konstart, var den mest såsom
astronom bekante italienaren Francesco Algarotti, vilken tillhörde
Fredrik II:s intima krets av utländska vetenskapsmän och som gjorde
en bearbetning av Racines Iphigénie med airer och körsånger,
varigenom denna mera än Racines kom att närma sig Euripides’ tragedi
med samma namn. 1772 utgavs Algarottis utkast på franska av
Michelessi. Ungefär samtidigt gjorde sig en liknande rörelse gällande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0257.html
