Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utlandet och Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlek, denna erotik, som på samma gång den var kraftigt sensuell,
likväl svingat sig upp till idealitetens högsta tinnar. Det hela
verkade såsom en stor lyrisk dikt, i vilken man hela tiden hörde
Rousseaus egen stämma, en roman, som genom sin individualism
stod i den starkaste motsats till upplysningens kalla och
opersonliga diktning. Hjälten, Saint-Preux, var sådan, som den nya tiden
drömde sig en älskare. Han är en högstämd idealist, djupt
allvarlig, svärmisk, begåvad, men utan någon esprit — ty Rousseau och
alla hans efterföljare hatade innerligt salongsmänniskornas kvickhet
— känslosam och vek, hänförd av naturen och snarast något
bortkommen i sällskapslivet. Med ett ord — Rousseau själv.
I uppfostringsromanen Émile tog han från en annan sida upp
problemet om förhållandet mellan natur och kultur. En fullständig
återgång till naturtillståndet är en omöjlighet, och uppfostrans mål
måste därför bliva att — i det man gör naturmänniskan lämplig
för samhället — bevara så mycket som möjligt av denna
naturmänniska. Trots alla nästan hårresande inkonsekvenser fick denna
uppfostringslära genom sina grundtankar en stor betydelse för den
följande pedagogiken. Här är emellertid ej platsen att ingå på
dessa teorier. Men Émile innehåller ett kapitel, savoyardprästens
bekännelse, som bör uppmärksammas i detta sammanhang, ty i
detta framlägger Rousseau den nya tidens religiösa credo. Den lära,
han här förkunnar, är liksom hos Voltaire deismen, men en deism,
som har en helt annan klangfärg. Det bärande i den är just den
vibrerande religiösa känslan, innerligheten i den tro, som han
bekänner, och ringaktningen för det mänskliga förståndets förmåga att
lösa de problem, vilka ständigt möta oss i vår tillvaro. Förståndet
bedrager oss allt för ofta, och det är då säkrare att lyssna till
känslans röst. De abstrakta idéerna äro källan till människornas
största villfarelser, och »aldrig har den metafysiska jargongen
kommit oss att upptäcka en enda sanning». Men om han här vänder
sig mot filosoferna, är han å den andra sidan likgiltig för kult och
bekännelse. Den dyrkan, Gud fordrar, är hjärtats dyrkan, och
denna är lika överallt. Över några dogmer behöva vi ej spekulera,
ty de beröra ej något, som är väsentligt för religionen. Och så
slutar prästen sitt tal: Missbruk av vetandet leder till otro. Varje
lärd föraktar hopens meningar, men denna filosofiska högfärd leder
till fritänkeri, liksom den blinda tron skapar fanatismen. Undvik
bägge dessa ytterligheter. Våga att bekänna Gud inför filosoferna
och att inför de intoleranta predika humanitet. Måhända skall du
bliva ensam. Men i ditt samvete skall du hava ett vittnesbörd, som
kan göra dig skadeslös för människornas domar. Må de hata eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
