Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
principerna för historiskt författarskap över huvud. Orientens
historiska arbeten hava föga att lära oss. Händelserna återföras här ofta
på den sanne gudens eller falska gudars omedelbara ingripande, »men
sedan regeringar blivit fullkomligen mänskliga, böra de ock av
hävdatecknaren endast på ett mänskligt sätt beskrivas». Man får ingalunda
— yttrar han längre fram — inblanda försynen i en historisk
undersökning, »emedan den icke hörer till historien utan till teologien.
Till alla händelser kan orsaken sökas i Guds försyn, men då detta
vore en orimlighet i historien, bliver det ej heller fullkomligen
rimligt att söka sådan orsak till några händelser, utan man bör
hellre underlåta att anföra någon orsak, när man ej kan utleta den
närmaste och naturliga». Mot denna princip har »själva Robertson»
försyndat sig, då han i Guds försyn söker orsaken till Luthers
reformation. Historiens uppgift är icke »att utreda försynens allmänna
regering, utan till händelser, åstadkomna genom människoåtgärd,
endast söka närmaste orsaken i människoregering och därav flytande
följder».
Den huvudfordran, som måste uppställas för all historieskrivning,
är sanningen: »hävdatecknaren bör besinna, att han såsom
hävdatecknare icke lyder någon annan makt än sitt eget samvete; att på
samma sätt som i andra göromål minsta oredlighet icke kan
förenas med ett grannlaga begrepp om ärlig karl, ävenså har man
rättighet att anse en hävdatecknare för bedragare, i samma mån
som han av uppsåt sökt förleda sina läsare». Grekerna hava i detta
fall ganska mycket försyndat sig. Deras historiska arbeten upplästes
ofta vid de offentliga festerna, och författarna förleddes därigenom
att offra åt publikens smak; själva stilen blev i följd härav lätt en
huvudsak på sanningens bekostnad, och ett arbete som Xenophons
om Cyrus är snarast en roman, icke historia. Både greker och
romare voro vidare rädda att stöta »den allmänna vidskepelsen»
och anföra därför utan reservation drömmar och underverk. Det
kan väl vara sant, att de själva ej trott på dem, »men en så stor
benägenhet att anföra onaturliga händelser, särdeles att utan villkor
anföra dem såsom sanna, är likväl en allt för svag böjelse hos en
hävdatecknare och får åtminstone ej tagas till mönster». Likaså
smickra de medvetet nationalfåfängan. Livius’ arbeten »äro stundom
snarare svassande lovtal» över romerska folket än verklig historia.
Historisk sanning »tyckes för dem varit detsamma som teologisk,
politisk och moralisk sanning», och de hava trott, att de ej
förbrutit sig, när de »ej felade mot allmänt antagna och rådande
grundsatser». Av samma hänsyn våga de ej kritisera forntidens
dikter, med vilka »ej mindre deras egen än alla andra folkslags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
