Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Vetenskapen och memoarlitteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nordin.
Valet av »riksdiplomaticus» var onekligen gott, ty Nordin var ett av den
gustavianska tidens bästa huvuden, en skarpsinnig och lärd historiker. Han
var född 1749 och hade i Uppsala blivit Ihres lärjunge samt av denne lärt sig
en kritisk metod, som kommer fram redan i hans 1773—1774 utgivna
disputation: Monumenta sviogothica vetustioris ævi falso meritoque suspecta, i vilken
han fortsätter den av Benzelius och Ihre inledda källkritiken och visar, dels
att Konungastyrelsen alls icke, såsom några misstänkt, var ett falsarium, utan
en äkta medeltidsskrift, dels att den med runor skrivna sagan om Hjalmar
och Hramer däremot var en förfalskning. Nordins mening var att fortsätta
med att bevisa, att det s. k. Helgeandsbeslutet, Agapeti bulla m. m. också voro
förfalskningar. Men 1775 blev han lektor vid Härnösands gymnasium, och
hans disputationsserie blev därigenom avbruten. Att få en dylik ung, kunnig
och kritisk man till utgivare av våra medeltidsdiplom var onekligen en god
idé av Gjörwell, och tack vare hans förmåga att intressera inflytelserika personer
för saken, fick Nordin 1782 tjänstledighet från sitt lektorat med bibehållandet
av lönen och flyttade nu till Stockholm. 1784 fick han därjämte det mycket
indräktiga pastoratet i Skellefteå med rätt att sköta både detta och lektoratet
genom vikarier. Allt var således väl förspänt, och Nordins plan var ganska
god. Han tänkte sig två serier, en »Scriptores efter mönstret av Langebeks
danska samling och en »Diplomata», som skulle fördelas i vissa sektioner. Men
olyckligtvis drogs Nordin in i politikens malström. Vid 1786 års riksdag blev
han den ledande inom prästeståndet, Gustav III fick blicken öppnad för hans
duglighet, och nu togs »riksprosten» i anspråk för statslivet. På kampen
mellan honom och Wallquist om ledningen av det kungliga partiet är här
emellertid ej platsen att gå in. Båda störtade genom regementsförändringen
efter konungens död, och redan på sommaren 1792 fann förmyndarregeringen
det onödigt, att Nordin »fortfore med det honom uppdragna diplomatiska verk,
men däremot ansåg angeläget, att hans innehavande lektorssyssla vid
Härnösands gymnasium och isynnerhet Skellefteå församling icke längre saknade
hans vård och tillsyn». Därmed skrinlades för en längre tid planen på ett
svenskt diplomatarium och upptogs först ett stycke in på 1800-talet, då första
delen, utgiven av J. G. Liljegren, utkom (1829). Redan förut hade början till
Scriptores sett dagen. Till medarbetare hade Nordin här önskat den då unge
professorn i historia Erik Michael Fant, men först efter Nordins död (1812)
blev denne i stånd att utgiva det första bandet av Scriptores rerum svecicarum
(1818)[1] huvudsakligen efter Nordins avskrifter. Ty Nordin hade varit en
fruktansvärt flitig samlare och förvärvat sig det största handskriftsbibliotek,
som någon enskild svensk man kunnat hopbringa. Vid hans död steg antalet
nummer till ej mindre än 2,260, mest historia. Genom Karl Johans frikostighet
inköptes samlingen från stärbhuset för 3,000 rdr banko och skänktes till Uppsala
universitet, där den »Nordinska samlingen» f. n. utgör en bland de
värdefullaste avdelningarna.
Ehuru Nordin inom Svenska akademien användes för att skriva det
»äreminne», som åtföljde den årligen slagna medaljen, ligger hans betydelse såsom
historiker alls icke i dessa nu fullkomligt värdelösa vältalighetsprov utan i hans
samlingar, och han tillhörde alldeles avgjort den ena av de båda
historikertyper, som vi kunnat iakttaga under frihetstiden: samlartypen. Till denna hörde
ock flera andra, så den nyssnämnde E. M. Fant, vars stora samtida rykte som
[1] Det andra bandet utgavs 1828, det tredje 1876.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0170.html
