Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden / 119 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mystiken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dån, återkom Björnram till sin vän, stoppade honom i munnen ett oblat och
sade: 3—9—12, sucka till Gud och läs Fader vår. Därpå foro de hem».
Schröderheim tillägger, att Plommenfelt erkänner både riktigheten av
berättelsen och sin förundran».

Gustaf Björnram. Medaljong av J. T. Sergel. Nationalmuseum.

Denna konst att besvärja andar
tyckes dock hava varit
jämförelsevis lätt att döma av ett slags
lärobok i detta ämne, som en av
Björnrams elever, greve Arvid
Stenbock, nedskrivit. Ett sätt är
följande:

Man går tre torsdagskvällar efter
varandra på en kyrkogård mellan 11
och 12, söker där upp ett ben, lika
mycket av vad slag, och när man
kommer till det, säger man: Jag
besvär dig, i T:ns Lama, Laitistens namn,
att du infinner dig vid samma tid hos
mig nästa tid, varpå man åter går
därifrån, och förhåller sig på samma sätt
den andra torsdagsnatten. Men den
tredje, sedan man sagt dessa ord, tar
man benet hem med sig och lägger
det på ett bord och har det framför
sig, till dess Anden kommer, då man
vid det besöket får skicka sig efter omständigheterna och ej tala vid honom,
utan att han ger tecken. Man skall förut hava rökt och gjort rent i
rummet. Vid detta kunna två vara tillstädes. Mer än tre frågor få ej göras
denna figur.

En särskilt trogen lärjunge hade Björnram i Reuterholm, som
efterlämnat några anteckningar om Björnrams förmåga såsom
andebesvärjare. En kväll hade de superat tillsammans, och när de skulle
gå hem, beslöto de att besöka Johannes kyrkogård »för att försöka,
om händelsevis några andar skulle giva sig där tillkänna». De
klättrade över muren, men »då vi kommit ett stycke in på
kyrkogården, sågo vi båda helt tydligt en lång vit figur i
människoliknelse med ett vitt lakan eller svepning omkring sig, stående
mitt framför kyrkan på en gravsten». När de kommit närmare,
försvann gestalten, »som då man nedfäller en gardin». Därefter
gingo de kring kyrkan, Björnram gjorde några magiska tecken och
bultade på norra dörren. »Han började med ett slag. Men som
därvid ingenting hördes, bultade han strax därpå tvenne slag och
sade tillika helt sakta ett ord, vilket han vid utnämnandet delte i
tre stavelser och som endast måste hava bestått av konsonanter,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>