Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och upplysningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unga karlar, vilka utgjorde hans sällskap, åtnjöto hans godhet, men
hade litet eller intet att leva av, ehuru deras varelse vid hovet
nödvändigt skulle förorsaka dem utgifter. Hans Maj:t hade sällan
penningar och mycket pensionärer att underhålla; det blev således en
omöjlighet att av handkassan hjälpa alla dessa herrarna.
Schröderheim föreslog medel och de antogos, i början tacitement, sedermera
med mindre scrupule. Pastorater såldes nästan utan urskiljning,
och jag, som flera andra, fick del därav.» Schröderheims
ämbetsrum blev därför den stora pastoratsbörsen, och även då det ej var
fråga om rena köp, ansågs det vara en skyldighet att giva honom
en extra dusör för fullmakten. Så skrev Lindblom, sedan han blivit
biskop, till sin far: »Huru vi skola visa vår erkänsla mot
statssekreteraren Schröderheim, det bekymrar mig i sanning. Det är
vanligt, att statssekreteraren får något för kontrasigneringen, och
jag är även betänkt på att giva honom ett silverstycke. Det kunde
vara fråga, om ett tacksägelsebrev från min Far med en 50 rdrs
sedel uti, icke vore à propos. Summan är nog liten, det borde
vara 100 rdr, men jag vågar ej gå så långt.» Dessa sportler voro
dock långt ifrån den värsta beskattningen på prästerskapet, utan
det var de rena köpen. Schröderheim var glad, levde friskt, kunde
aldrig säga nej till sina vänner, när de anmodade honom om hjälp,
och han behövde mycket pengar. Det var dem, som landets
kyrkoherdar fingo skjuta till. För ett större pastorat betalades ända till
4,500 rdr sp. (18,000 kr.), för ett mindre ett à två tusen. Men det
minsta kom Schröderheim själv till godo, och det låg nog en viss
sanning i de ord, som han 1789 skrev: »Mina enskilda omständigheter
tvungo mig nyttja de förmåner, mina företrädare oklandrat njutit.
Men ehuru jag blivit dömd, kan jag bevisa, att jag icke gjort deras
missbruk. Jag har varit elak mot mig själv i complaisancer för andra,
och de, jag mest tjänat, torde snarast ha vedergällt mig på annat
sätt.» Det mesta gick utan tvivel till konungens gunstlingar bland
de unga officerarna, ehuru det var Schröderheim, som fick sköta
affären. Jag lånar några exempel från Odhners historia. Ett brev
från Kellgrens gode vän advokatfiskal Petter Bergström är i detta
fall ganska upplysande. En präst, komminister Neander, som ville
hava Ö. Eneby pastorat, använde Bergström till ombud hos
veder-börande, och denne svarade sin klient: »Vad som gör största
svårigheten och osäkerheten även för betydande ämbetsmän uti
negociationer om prästelägenheter är den façon, som länge varit i bruk, att
fattiga eller derangerede pager och unga officerare, som äro väl
vid hovet, få till sina ackord och gälds betalande då och då ett
pastorat att föryttra, och är det ofta ingen som vet, till vem man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
