Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställd på riksrådet Fredrik Sparre, som då var hovkansler[1], att han,
nämligen Kellgren och dess associerade Lenngren, icke får överlåta
det på någon annan. Därigenom vinnas två mål: nämligen att
regeringen har i sina händer en redan ackrediterad ströskrift, och den
andra, eller Dagligt Allehanda, hålles därigenom inom sina skrankor.
I hopp om nådigt bifall därtill har jag i dag inför Hans excellens
greve Wachtmeister förständigat boktryckaren Holmberg, att Posten
är privilegierad.» Holmberg fick således veta, att tidningen hade
privilegium, men vem som innehade detta, var ännu oklart.
Några veckor senare, den 5 juli, behandlade kanslikollegium
Brodins förut omtalade ansökningar om privilegium, vilka avslogos, enär
huvudstaden redan hade Posttidningen och »det för detta
privilegierade dagbladet Dagligt Allehanda jämte Stockholms-Posten, som
jämväl skall vara med privilegium försett»[2] — kanslikollegium
inskränkte sig således blott till en förmodan, som Kungl. Maj:t
emellertid den 29 augusti upphöjde till visshet genom förklaringen, att
Posttidningen, Dagligt Allehanda och Stockholms-Posten utgåvos »i stöd
av dem nådigst beviljade privilegier», och i den skrivelse, som
härom avgick till kanslikollegiet, uppgavs, att »Dagligt Allehanda och
Stockholms-Posten redan längesen undfått nådiga privilegier».
Ingen hade således privilegium på tidningen. Holmberg var
fortfarande dess ägare, men bråkade han, kunde han när som helst
berövas utgivningsrätten, och regeringen hade således landets mest
inflytelserika tidning i sin hand. För Kellgren var emellertid denna
ställning ganska obehaglig. Inför allmänheten gällde han såsom
tidningens redaktör, men i verkligheten sköttes den fortfarande av
Holmberg enligt dennes utgivarprinciper. I brev till Rosenstein i
september 1787 gjorde Kellgren sig därför ånyo påmind samt
inskickade en promemoria, som Lenngren satt upp och som borde
uppläsas för konungen. Därefter fortsatte han: »Idéen av
Schröderheim om ett antedaterat privilegium vore säkert det bästa, allenast
ej — fruktansvärt — den dåvarande hovkansleren nu vore svår att
förmås därtill. Vad hindrar i sådant fall, att privilegium kunde
givas från 1785 såsom resolution på vår då gjorda ansökning att
oaktat den nya författningen bliva bibehållna vid vår rätt?» Kunde
detta ej bifallas, vore Kellgren betänkt på att taga sin hand från
tidningen, och — fortsätter han — må den »då falla i
swedenborgarnas händer, varom redan mellan Holmberg och Halldin tyckes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
