Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städad, utan merendels lågt burlesk, men han saknade ej skicklighet
att angripa med sarkasmens farliga vapen, med försåtliga allusioner
och med ridikylen». Han framställde sig såsom ett offer för konungens
despotism, och »man beprisade hans mod att offentliggöra nationens
tänkesätt emot monarken, vilken han icke otydligen jämförde med
Nero, Caligula och andra Roms tyranner». Karakteristiken är
träffande. Lund var såsom skandalskrivare en verklig stilist, och i
förmågan av giftiga allusioner var han en mästare. Man behöver blott
läsa ett nummer i början. Europa — skriver han — styres ju nu
»av de största filosofer, av kungar, som äga det vidsträcktaste snille,
det varmaste, mest välgörande hjärta för sitt folk, vars valspråk är
Fäderneslandet». Lund vill nu skildra en regent, som i början var
förnuftig, »till och med stor. Men hans afton liknade icke morgonen,
och hans förställning tog en ända.» Därefter följer ett porträtt av
Tiberius, och utan svårighet igenkänner man här den bild, som
oppositionen gjort sig av Gustav III. I början av sin regering varken
gynnade Tiberius smickrare eller förföljde dem, som skrevo och
talade mot honom. Hans grundsats var den: uti ett fritt rike bör
man få tänka, tala och skriva fritt.[1] Men så togo hans lånade dygder
slut, han slöt sig inom sitt palats, »valde de onaturligaste nöjen i
sällskap med sina gunstlingar», dem han upphöjde till de högsta
ämbeten, »han levde i missförstånd med sin bror, sin gemål (!), sin
mor (!) och sina barn» — läsarne, som under frihetstiden blivit
vana att förstå förstuckna anspelningar, hade ingen svårighet att
begripa adressen. Lunds blad studerades därför också med
förtjusning av oppositionen. Fersen, som eljes häcklar allt, citerar med
tydligt välbehag en gåta, som Lund infört i sin tidning: »Vem är
det, som lovar, vad han intet ger, och ger, vad han intet lovat;
som synes i början stor, på slutet liten; som mest gynnar ungdomen
och är en plåga för ålderdomen; som är full med dårskap och
dock tvingar mången att bli vis; som alla smickra och som smickrar
alla». Det är — Tiden. Att åtala dylika artiklar var ej möjligt, ty
i så fall hade — såsom Atterbom riktigt anmärker — åklagaren,
och icke Lund, gjort sig skyldig till en majestätsförbrytelse. Man
kunde således ej komma åt honom. Till konungen skrev Creutz
»Den infame Lund kontinuerar med sina blad, uppfyllda av galla
och etter, men så slugt skrivna, att justitiekansleren ej kan attackera
honom. Det var en beklaglig stund, då E. M. samtyckte till
tryckfriheten!» Gustav III, som då befann sig i Rom, svarade: »Om Lund
kontinuerar att skriva, som han gjort, kunde ju rikets råd, såsom
av sig själva, efter en formlig överläggning låta honom genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
