Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Censuren och pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måtte inflyta, som vore tydligt paskill eller annars så oanständigt,
att bladet därigenom bleve vanhedrat och ovärdigt hederligt folks
läsning». Stockholms-Posten kan således under den första tiden
sägas hava varit »ett av allmänheten redigerat blad», och med
politik sysselsatte den sig mycket litet. Men 1779 intogos där, utan
att redaktionen uppmärksammat det, några artiklar av signaturen
Publicola. Bakom denna dolde sig en litteratör Johan Gustaf
Halldin, en alls icke obegåvad man, men ytterst bizarr. Han var
swedenborgare och mystiker, en fantastisk frihetssvärmare, som fått
sina idéer från Rousseau, men samtidigt icke utan en viss begåvning
som hovman. Särskilt en artikel var onekligen farlig. Först angrep
han där — visserligen med ett personligt smicker åt konungen —
själva regeringsformen. Nationens frihet var beroende icke av lag,
utan av konungens person, och det gällande regeringssättet »kan
allra egentligast kallas en dygderegering». »Denna regering» —
fortsätter han — »leder sin upprinnelse från den entusiasm och livliga
tanke, som nationen fattat för sin konungs dygd, en tanke, som
gjorde, att det tillförene om sin frihet så ömtåliga svenska folket
överlämnade till konungen att själv utvidga sin makt så mycket,
som honom någonsin behagade.» I förlitan till denna dygd, som
var vårt skydd mot en tyrannisk regering, vore det redliga
medborgares plikt att beivra alla missbruk. Efter denna i formen lojala
inledning, som så nära ansluter sig till Gustav III:s yttrande i
tryckfrihetsfrågan, övergår han till den punkt, där regeringen var mest
känslig; brännvinsfrågan. Han förfäktade där, att fri
brännvinsbränning var en lika oförytterlig medborgerlig rättighet som t. ex.
bakning, och tillika framhöll han med kraft de betänkliga moraliska
följderna av detta regale. Han hade således »rört vid och kvalt»
grundlagen och konungens rätt. Både han, Holmberg och
boktryckaren Schildt blevo nu anklagade. Halldin försvarade sig modigt
och tog ingenting tillbaka. Hovrättens dom blev ovanligt mild.
Halldin dömdes blott till 21 dagars vatten och bröd såsom
författare till en obetänksam och anstötlig skrift; samma straff fick
Schildt, och Holmberg slapp med åtta dagar. Men domen
överklagades. Inom rådet ansågo tre rådsherrar, att Halldin och Schildt
ej gjort sig skyldiga till högmålsbrott, och ville därför i det
väsentliga stadfästa hovrättens dom; fyra däremot dömde dem för
högmålsbrott till döden, och avgörandet låg således hos konungen,
som hade två röster. Han biträdde den strängare meningen, men
gav samtidigt Halldin fullständig nåd och tillställde honom t. o. m.
en gåva av 150 dukater. Schildt och Holmberg fingo däremot
åtta dagars fängelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
