Illustrerad svensk litteraturhistoria / 4. Gustavianska tiden / 25 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betraktade såsom omöjliga för henne. Qch huru skulle man kunna bära, att
den, som en gång njutit av den himmelska lyckan att vara avgudad med
berusande hänförelse och som ännu skulle vara det, om han lämnat oss den
minsta illusion — att han snarare finner ett behag i att förstöra dem alla och
med kallblodighet skådar en dylik förändring? Ack, Sire, vilka stolta
möjligheter äger Ni icke! Ni, ert folks avgud och som även skulle vara vår, Ni talar
för den, som aldrig ägt en
känsla! I Guds namn, blanda
aldrig in denne apatiske tredje
man i de förtjusande brev, med
vilka Ni hedrar mig, och var
övertygad om, att man aldrig
av oss kan göra några ryska
slavar, men väl de mest
hängivna och trogna undersåtar.
Det behövs blott ett ord, en
blick, för att vi skola utgjuta
ända till vår sista blodsdroppe.
Men detta ord utsäges icke.
Uppeldad av min rörelse,
förbittrad över åskådarnas köld,
ilade jag till madame de Brionne
för att tala om friheten; vi läste
edert brev, och tusen gånger
upprepade vi: se där en konung,
som man kan älska. Vi ha sett
honom. Han skall frammana
Bayards likar, han skall låta
Henrik IV leva upp på nytt.
Han finnes, men han finnes
icke för oss! Kom nu och säg,
att vi äro republikaner!»

Grevinnan d’Egmont. Miniatyr av P. A. Hall. Nationalmuseum.

Jag har citerat detta brev, därför att vi här tydligen hava det
konungaideal, som hägrade för Gustav III under hans första
lyckosamma regeringsår — en konung, avgudad av sitt folk, fylld av en
romantisk kärlek till detta och dess minnen, en frihetens och
framåtskridandets vän. Grevinnan d’Egmont hade förmågan att anslå de
bästa strängarna i hans väsen, och dessa strängar fortforo att vibrera
under hela hans liv. Väl var han icke samme man 1772 och 1789.
De många desillusionerna hade gjort honom bitter och misantropisk.
Men romantiken fanns alltid kvar i hans väsen, och denna kom
också fram vid de stora och avgörande kriserna i hans liv. Det
småsinne, han eljes i bagateller, särskilt i etikettsfrågor, kunde lägga
i dagen, är då borta, och då är han onekligen en konung i grevinnan
d’Egmonts anda. Han är då ridderlig och högsinnad. Vi behöva
blott erinra oss hans förhållande till Sprengtporten. Den lyckade
revolutionen var konungens eget verk, och Sprengtportens finska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>