Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Oxenstierna — är förlorad, jag kan ej mera återse min huvudstad.
Men kommande släkten skola göra mig mer rättvisa. Jag har ryckt
Sverige ur anarkien, jag har skapat dess flotta och satt dess här i
aktivitet, jag har beskyddat handel och näringar och givit Sverige
ett ordnat myntväsen samt har sökt att bland svenskarna utbreda
smak för konst och vitterhet. Likväl kände han själv kanske
livligare än andra, att han icke nått det mål, som hägrat framför
honom under den segerfyllda augustidagen 1772. Och orsaken var
icke blott, att uppgiften var för stor och att frihetstiden alltför segt
höll sig kvar. Till en del berodde misslyckandet också på brister
i Gustav III:s egen personlighet.
Gustav III:s karaktär.
Då vi skola söka göra oss en bild av denna, måste vi först taga
hänsyn både till hans arv och till hans uppfostran. Av sin fader,
den beskedlige, tröge och obegåvade Adolf Fredrik, förefaller han
ej hava fått mycket. Men måhända hade han dock ärvt en
egenskap. Adolf Fredrik var godhjärtad och det var även sonen. Gustav
III hade en naturlig motvilja mot att straffa, allt för ofta lät han
nåd gå för rätt, och han hade svårt att säga nej, då hans
gunstlingar bådo honom om något. Bristen på konsekvens och
oförmågan att tillämpa de förordningar, han själv utfärdat, kunna i en
mängd fall härledas ur denna egenskap, som för honom såsom
konung var mycket olycksbringande. För att reda upp
bouppteckningen efter frihetstiden hade fordrats en man med en Gustav
Vasas, Karl IX:s eller Karl XI:s läggning. Gustav III var för vek.
Denna karaktärens svaghet har hos honom en särskild timbre. Hans
morbror Fredrik II kallade honom »en effeminerad karl», och detta
effeminerade hos honom röjer sig redan under hans barndom. Han
var ju en teaterentusiast, men hans guvernör Carl Fredrik Scheffer
anmärkte, att han helst lärde sig fruntimmersroller: »Kan prinsen
vid samma tillfälle komma över någon serviette att fästa bakom
sig såsom släp och något annat linne att därav göra en teatralisk
huvudbonad, så underlåter han det icke. Som oftast händer det
ock, sedan prinsen gått till sängs, att om man någon stund
därefter vill tillse, om han ännu somnat, finner man honom stående i
sängen och deklamerande i tysthet någon roll med bart bröst och
bara armar samt dess skjorta med knappnålar fästad att likna ett
fruntimmerskläde.» Det är ytterst sannolikt, att denna läggning
bottnade i en fysisk disposition, en sexuell abnormitet, som ger
förklaringen till mycket i hans senare liv.
Mest var han, såsom alla insett, sin moders son, och den
överlägsna intelligens, som icke ens hans fiender kunnat förneka
honom, var ett arv från henne. Men Lovisa Ulrikas insats i sonens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:52:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/4/0038.html
