Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro de öden, som hans bittre fiende Reuterholm skulle få
genomgå, ehuru dennes biografi fullständigt saknar glansen, feststämningen
i Armfelts. Likväl är även denna levnadssaga av intresse, ty i den
möta vi den motsatta tidstypen: den känslosamme. Armfelt hade
haft sitt friska, glada skratt. Reuterholm däremot är djupt allvarlig
och har en avundsvärd lätthet att fälla tårar. Då han på en resa
kommer till Vaucluse, »där den ömma Pétrarque i gamla dagar på
ett så rörande sätt sjöng till kärlekens och den sköna Lauras ära»,
blev han djupt gripen: »Himlen var stjärnklar, men månen ej ännu
upprunnen; nedanför låg staden på ena sidan och på den andra
små champêtra byggningar, omgivna av höga cypresser. Jag kände
i denna stund livligt tomheten och fåfängligheten av alla världens
minnesmärken. Mina tårar runno vid foten av detta monument.
Himlen och stjärnorna voro deras enda vittnen.» Situationen är
gripande — Reuterholm vid Petrarcas sångarhem. Men
huvudfiguren är Reuterholm själv. Ty ingen har med större välbehag än
han speglat sig själv, och kanske ingen har varit mera högfärdig.
Han var bördsdryg som få, särskilt över sin mödernehärstamning
från ätten Gyllenstierna, och nästan lika högfärdig var han över
de ädla känslor, som han var nog lycklig att känna sig äga. I en
självbiografi, som han i likhet med Rousseau skrev och där detta
rika själsliv skulle skildras för eftervärlden, har han ett företal till
läsaren, i vilket han yttrar: »Målningen av ett ömt och känslofullt
hjärta jämte en uppriktig bekännelse av alla dess öden, är vad han
(läsaren) endast bör vänta sig i dessa blad. Om naturen tilldelat
dig själv ett dylikt, min läsare, lärer du i dina omdömen ej bliva
hård. Emellertid sätter jag dock på denna, oftast för dess ägare
så bittra gåva ett sådant värde, att jag ogärna vill läggas för någons
ögon, som därutav vore i mistning. De kalla själar, vilka med
inskränkta begrepp och kvävda känslor alltjämt följa bokstavens
ledsamma innehåll, har jag ständigt ansett med samma medömkan som
de ett ömt och häftigt sinnes livliga utbrott, och ljumheten, deras
svaga karaktärs ständiga följeslagare, har alltid varit mig odrägligare
an själva tygellöshetens yttersta gräns» — citatet ger oss både
Reuterholms andliga högfärd och hans oförmåga att skriva svenska.
I Reuterholms känslovärld hade kärleken ingen plats, men ett
dess större utrymme var där upplåtet åt vänskapen. Skulle man
tro Reuterholm, har det aldrig funnits en mera hängiven vän än
han. Han smälter i tårar, blott han talar om sin vänskap för den
eller den. En bland dessa vänner i ungdomsåren var Ehrenström,
som sedan blev hans dödsfiende. Vad som isynnerhet hos honom
slog an på mig — skriver Ehrenström — »var den känslofullhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
