Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot Gustav III var stundom ganska oförsynt och högst vårdslöst,
och han behandlade konungen mera såsom en jämlike än såsom en
monark, av vilken han berodde. Samma obesvärade sätt iakttog
han ock vid de främmande hoven. Vid det första besöket i Neapel
blevo han och konung Ferdinand nästan vänner, bombarderade
varandra under karnevalen med konfetti och brottades t. o. m. efter
en glad middag. Han — skrev Armfelt — »blev litet efter på
styrkans vägnar, men i vighet är han min överman». Vid det andra
besöket — under förmyndarregeringen — var han hela hovets och
societetens enfant chéri, och då baron Palmquist med en svensk
fregatt kommit till Neapel för att på förmyndarregeringens order
gripa honom, var det drottning Karolina, som tillsammans med
några andra damer anordnade hans flykt. Man kan förstå dessa
framgångar. Armfelt ansågs vara en bland sin tids vackraste karlar.
Därjämte ägde han just den begåvning, som då sattes högst. Han
var onekligen kvick, mycket kvick, hade i hög grad förmågan att
föra en roande, spirituell konversation, och han skrev ypperliga
brev. Han saknade ej heller diplomatisk begåvning enligt den tidens
fordringar, och i intrigen, både den lilla och den stora, var han
långt kommen, även om hans obetänksamhet och brist på moral
hindrade honom att bliva någon verklig statsman. Människorna
bedömde han i allmänhet kallt och klart, och de mystiska
undergörare, som duperade andra, duperade ej honom. På några vittra
förtjänster gjorde han själv ej anspråk, men han hade en mera odlad
och säker smak än de flesta i konungens omgivning, hans små
tillfällighetsstycken sakna visserligen litterär betydelse, men hans
dagböcker och självbiografiska anteckningar höra stilistiskt till det bästa
inom den gustavianska prosan. Slutligen var han oförväget tapper
och visade detta både i dueller och på slagfältet. Och alla dessa
egenskaper förenades i en medryckande livsglädje. Men frågar man,
vad denne så lysande ädling i själva verket ville, tvekar man om svaret.
Själv har han i ett brev givit ett: »Pourquoi vivons-nous, si ce n’est
pour mourir ou pour l’honneur, ou pour le plaisir?» Bekännelsen är
träffande. Något idéliv levde han aldrig. De religiösa frågorna
intresserade honom ej alls, från vanlig borgerlig moral var han
alldeles frigjord, och även hans hedersbegrepp var tämligen elastiskt.
Återstod således nöjet såsom livets uppgift. Och det är icke mycket.
Ty hans begåvning borde dock hava skaffat honom en högre rang
än den, som allmänna opinionen ville tillmäta honom: såsom Gustav
III:s »maître de plaisir».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
