Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Dramat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personerna äro vid styckets början, äro de vid dess slut. Likaså
sakna karaktärerna —- såsom ständigt i detta antikiserande drama
— all mångbestämdhet; de äro fyllda av ett enda patos, äro repre-
sentanter för en enda lidelse, och detta drag, som sedermera åter-
finnes hos det fransk-klassiska dramat, gör, att de förefalla oss liv-
lösa och abstrakta. Karaktärsteckningen, särskilt av Helmiges, vilken
blir redskapet för Rosimundas hämnd, är visserligen byggd med
fransk logik, men psykologien gör liksom inom sonetten och romanen
ännu blott intryck av begreppsanalys.
Även i andra punkter märker man Hiärnes starka beroende av
den gällande estetiken. Genom en missuppfattning av Aristoteles’’
definition av det tragiska hade man förklarat, att ett sorgespel
antingen borde väcka medlidande eller fruktan, och Hiärnes stycke
var tydligen avsett att framkalla den »fasa», som man snart hade
satt som tragediens mål i stället för »fruktan». Från det antiki-
serande dramat har han vidare upptagit de körsånger, med vilka
alla akterna (utom den sista) avslutas, och innehållet i dessa sånger
är det övliga eller betraktelser över lyckans växling. Ytterligare
har han från detta drama upptagit bruket av förtrogna, och i
likhet med Jodelle och andra dramatiker av samma skola låter han
de avlidnas vålnader ofta ingripa i handlingen. Den från Seneca
ärvda förkärleken för en sentensrik stil och korta, antitetiska repliker
återfinnes likaledes hos honom, och vad de bekanta s. k. tre enheterna
beträffar, iakttagas dessa hos honom ungefär lika noggrant som hos
Trissinos övriga efterföljare. Handlingen är en och begränsad, även
om avslutningen härutinnan något brister, tiden omfattar visserligen
något mer än ett solvarv, men är tydligen ganska kort, och det hela
spelar i ett allmänt hållet rum, som åtminstone ej växlar under samma
scen. Slutligen rör sig detta drama blott med furstliga personer I
det hela är således Rosimunda ett ypperligt exempel på en tragedi
enligt den definition, som gives i Andreas Arvidis poetik.
Med Rosimunda kan Hiärne således sägas hava på dramats om-
råde inlett den riktning, som — vad beträffar litteraturen i all-
mänhet — börjat med Stiernhielm, och han liknar mästaren i för-
kärleken för orimmade, daktyliska versmått. Knitteln, som förut
enväldigt härskat i dramat, blev med denna tragedi avlyst, och
redan detta visar, att vi här hava att göra med ett alster av den
nya Stiernhielmska vitterheten. Epok i det svenska dramats historia
bildar Rosimunda dock framför allt däri, att detta sorgespel är det
första drama, som avser att vara ett konstverk, en svensk tragedi,
byggd efter den antika smakens lagar.
Det är sant, att detta drama ej är fullt originellt, ty — såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
