Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Frese
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
í
I
»>
¡h
414
Gud». Pietist — om man däri inlägger någon dogmatisk betydelse —
tyckes Frese väl ej hava blivit, och hans sjukdom hindrade honom
antagligen från att besöka de pietistiska konventiklarna, även om han
det velat, men i mångt och mycket röjer han dock en påverkan av
pietismen, icke blott av dess svärmiska religiositet utan ock av dess
animositet mot statskyrkans världsliga präster. Så heter det i
Sede-läror:
Äst du kallad till läroämbetet, så lev icke annorlunda än du lärer, ty eljes
kan Gud taga den gyllene tungan utur den rovaktige Achans tjäll, varest hon
intet annat gör än ropar till honom om hämnd och straff. Den läraren, som
annorlunda lever än han lärer, han är en förmummad djävul.
Var icke av de löse bestrykare, som predika folket ur landet, utan av de
tordönsbarn, som väcka upp syndaren av sin säkerhets sömn. Predika så tron,
att du ock fordrar dess frukter.
I hans sista större dikt, Passions-tankar, vibrerar onekligen en
pietistisk ton — icke så, att man kan betrakta denna poetiska fram-
ställning av Kristi lidandes historia såsom en förstucken tendensdikt,
i vilken skalden bakom skyddet av ett högt ämne söker rikta en
förgiftad pil mot motståndaren. Men då Frese skildrade fariséerna
och de skriftlärde, trängde sig dock bilden av samtidens ortodoxa
prästerskap på honom, och utan att han själv kanske märkte det,
tog hans teckning färg av den uppfattning, som man i de pietistiska
kretsarna hade av statskyrkans andliga.
Någon tendensdikt var detta hans sista större arbete icke heller
därför, att livets ävlan och strid vid denna tid redan tedde sig för
honom i ett dunkelt och avlägset fjärran. Dödens skönhet syntes
honom nu förmer än livets, och den evighetsträngtan, som, om ock
svagt, röjer sig redan i hans tidigaste dikter, framträder i det kväde,
varmed Poetiske samblingar avslutas, med en styrka och en intensitet,
som kanske aldrig överträffats i vår litteratur. Den ande, som där
bjuder världen farväl, har redan skuddat jordestoftet av sina vingar
och är färdig att höja dem till flykt:
Nu sluter sig min vandring och min möda!
Nu, Gud ske lov, min jämmer sluter sig.
Nu får jag se, för dagens morgon-röda,
Hur Gud, min sol, han evigt lyser mig.
O huru glad min själ till frid jag sänder!
I tankar jag re’n vistas utom mig!
Jag flyttar bort, och till de sälla länder.
Nu, Gud ske lov, min jämmer sluter sig.
Nu få I ro, I trötta leder, smaka,
I, vilkom ro i världens öde trytt.
Jag önskar ej min vandrng mer tillbaka,
Se’n jag har hit till kalla skuggan flytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
