Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Lucidor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra dikter excellerar han med en dylik språkvirtuositet. Resan
tyckes således hava varat flera år, och då Lucidor i början av 1668
eller i slutet av föregående år kom tillbaka, slog han sig ned i Uppsala,
där han — enligt egen uppgift — »studenterna i språk informerat
och som en annan professor tillstånd haft att intimera». Uppgiften
är säkert riktig. Paul Prévost hade i november 1667 utnämnts till
fransk språkmästare, men kort därefter hade man upptäckt, att han
var katolik, och ehuru han en tid fick behålla lönen, var det klart,
att det rättrogna konsistoriet ville hindra honom från att komma i
beröring med ungdomen. Förmodligen såg man därför gärna, att
Lucidor med sina privatlektioner tog hand om undervisningen i de
moderna språken.
Efter ett år tyckes han emellertid hava ledsnat på universitets-
livet, och efter vårterminens slut 1669 slog han sig ned i huvud-
staden. Förmodligen var hans tanke att där fortsätta med sina språk-
lektioner, och åtminstone en av hans elever är känd, nämligen
magister Byrge Carlberg, som av honom tagit lektioner i engelska.
Men därjämte skaffade han sig översättningsarbete och försörjde sig
således på ett fullkomligt hederligt sätt. Någon nöd tyckes han ej
hava lidit. Han åt hos Sven Olofsson gårkock, hade ordentlig bostad,
och hans umgänge bestod av studenter, officerare, ämbetsmän och
lärde såsom Stiernhielm och professor Gardtman; med Stiernhielms
båda amanuenser Columbus och Johan Berg var han god vän. Någon
förfallen individ — såsom man en tid trodde — var han således icke.
Men genom sin likgiltighet för rikedom, börd och ära föreföll han
samtiden såsom en ny Diogenes, och det är såsom en sådan, som
Columbus har karakteriserat honom :
»Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt; det
var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng-
Då bad jag honom, att han icke skulle sjunga. Han frågade: varför
icke? Därföre (så var mitt svar), att det icke är tjänligt. Då bemötte
han mig, om icke vädret eller luften var allmän och alltså var och
en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal.
Så vore ock tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han
själv komponerat.
En gång åkte grev Peder Brahe förbi. Då tog jag av mig hatten
som andra och bockade mig. Lasse frågade mig, varför jag det sa
gjorde. Därför att rikets drots åkte förbi, sade jag, och det heter:
ära den äras bör. Och han är dessutom en herre, hög av ålder och
meriter, och meriter äga vördas och äras. Då svarade han: ’Greve
Peder far sina vägar och jag mina. Om jag har några penningar i
pungen, går jag på ett värdshus, lagar om mig det bästa jag kan,
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
