Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielms efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4’
’i
Är det ej klagan värt, att vi Guds ädla gåvor,
Vår ungdoms mod och makt, mång jordens sköna håvor
Ej längre till vår lust och nöje njuta få?
Bäst vi därmed umgå, så måst vi därifrå.
Ack himmel! Vi är dock vårt liv så stackot blivit,
Vi har naturen oss ej tusen år medgivit,
På vilka vi Guds verk på jorden måtte se,
Allt till den högstes lov och vår förnöjelse.
Det är av tillvarons skönhet han företrädesvis njuter, och hans
livsglädje har icke samma starka, bullrande lynne som Stiernhielms.
Hos denne hade glädjen över livet varit en kraftig och genomsund
människas; hos Columbus har denna glädje tagit färg av en bräck-
ligare naturs elegiska längtan efter hälsans kostbara gåva, och även
här, som i så mycket annat, förebådar han Frese. Under det att
Stiernhielms livsglädje går i den karolinska tidens kraftiga dur, ga1’
denna i moll, och denna veka ton är Columbus den förste, som
anslår.
Då man först läser Columbus’ dikter, göra dessa icke någof in-
tryck. Författaren förefaller väl mycket såsom en juste-milieu’ens
man, vilken lillgammalt undviker alla överdrifter och tämligen snus-
förnuftigt håller sig till den gyllene medelvägen. Han vill — ett
ofta återvändande tema — »foga sig visligt efter vinden» och reva
seglen, när det blåser för starkt, under det att t. ex. Englands re-
nässansskalder älskat att för fyllda segel styra ut över bränningarna.
Men studerar man dessa dikter närmare, finner man, att man hal
framför sig en för sin tid verkligt betydande skald, vars försagdhet
till en god del vilade på ett harmoniskt sinnes estetiska ovilja mot
alla överdrifter. Flan var icke de nya och djärva tankarnas skald,
utan en lyriker, som lät sitt öra smekas av ordens välljud, och 1
detta avseende är han den förste inom vår vitterhet. Han tillhörde,
som sagt, en genommusikalisk släkt, och detta röjer sig ock i hans
visor, särskilt i den ypperliga Lustwins gavott med de fem sinnena,
som nästan verkar såsom ett musikstycke, även då man blott läser
denna dikt, och rent härlig är den i dialogen Grammunder-Barne-
hold inlagda sången; vars strofer stundom erinra om Atterboms
finaste centrallyrik. Någon musikalisk grundton hade icke funnits
i Skogekär Bärgbos Sonetter eller visor, ej heller hos Wivallius-
Stiernhielms dikt gör ett övervägande antikt-plastiskt intryck, och
den gamle dalaskalden saknade alldeles de fina känselnerver, som
stodo hans yngre landsman till buds. För Columbus voro de fem
sinnenas retningar fullt levande, under det att Stiernhielm hade visât
germanens okänslighet för de mera subtila sinnesintrycken. Det ar
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
