Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Academia, som i Frankrike brukas, därmed man kunde mönstra ut
de främmande språken och bruka dess bättre vårt. Efter den saken
hörer till kansliet, så skulle här billigt den saken två gånger i
veckan företagas. Därunder hörde ock poesien, genom vilken språ-
ket ock kunde excoleras.» Sedan förekommer dock intet om denna
plan, som den ombytliga drottningen kort därefter utbytte mot en
annan, mot den filologiska akademi, i vilken ingen enda svensk
fick plats. Andra voro mera entusiastiska. Columbus berättar, att
då man läste upp Hercules för Karl Gustav, blev denne så betagen,
att han klagade över, att dikten ej var längre. Och Verelius skrev
till Stiernhielm: »Din Hercules har kommit mig i händer. Vad
jag under läsningen önskade att då haft tillfälle att tala med dig,
du svenske Maro! Där fick jag anledning till det hopp, att även
vårt modersmål skall kunna utbildas till skönhet. . . Många, jag
vet det, skola taga dig till eftersyn. Man har blott saknat en att
följa. . . Du har visat med din dikt, att intet finnes, som ej på
vårt språk kan sägas både smakfullt och träffande.»
Orsaken till denna hänförelse var helt visst, att Hercules gav det
första, konstnärliga uttrycket åt hela tidevarvets litterära strävanden.
Hercules var en ända igenom svensk dikt, fylld av den nya tidens
varma kärlek till fosterlandets språk, men på samma gång diktad med
lydnad för antikens smakregler, sådana de av denna tid uppfattades.
Av poesiens arter ansågs epos vara den förnämsta, och det var
på ett dylikt, som de skalder i främsta rummet försökte sig, vilka
anslöto sig till den från Trissino utgående riktningen. Även Hercules
avser att vara ett epos, nämligen enligt renässansestetikens upp-
fattning av hjältediktens karaktär.
Det formella kravet var, att skalden skulle använda det »heroiska»
versmåttet, d. v. s. hexametern, och denna fordran fyllde Hercules.
Ett epos skulle vidare under allegoriens slöja behandla ett högt
ämne och giva en moralisk lärdom. Denna uppfattning går långt
tillbaka i tiden. Den av antikens hjältedikter, som under medeltiden
företrädesvis var känd, var Vergilii Æneid, vilken ofta användes
såsom skolbok. Det var klart, att medeltidens abstraktionslystna,
skolastiska uppfattning ganska snart i skildringen av Æneas’ äventyr
skulle se en djupsinnig allegori, så mycket mer som medeltidens eget
epos med Roman de la rose redan mynnat ut i allegori. Men denna
uppfattning fortlevde även under renässansen, till en del därför att
humanisterna genom en allegorisk tolkning av antikens just ej all-
tid så sedligt oförvitliga dikter bäst ansågo sig kunna försvara dessa
ntot teologernas anfall; deras poetiker hava också formen av »apo-
logier» för poesien.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
