Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Stiern-
hielms
första
dikter.
y
Andra mänskliga fel och brister tror
bad han, att Columbus skulle skriva
— fortsätter denne —■ »för det för-
hos De la Gardie, och värden sökte då att bry den enkle Stiern-
hielm för hans bristfälliga kännedom om fina viner. Han frågade,
vad vin han helst drack. Men Stiernhielm svarade: vinum alienum
(andras vin). En annan gång klagade De la Gardie över, att det
dog så mycket folk i staden — »man hörde alltid klockorna gå».
Men Stiernhielm inföll: »om man skulle ringa i klockorna var gång,
som någon avlas, skulle det vara ingen mindre ringning». Detta
skämtlynne yttrade sig icke sällan i böjelsen för rent pojkaktiga
spratt, av vilka Columbus anför flera.
Såsom hos de flesta av stormaktstidens personligheter fanns det
också hos Stiernhielm något av barnasinne. Men på botten av
skämtet låg ett djupt, manligt allvar. Columbus var hos honom,
då han låg på sitt yttersta, och inför honom gjorde Stiernhielm sm
trosbekännelse: »Gud, som har låtit rhig komma hit i världen, gör
av mig, vad din gudomliga vilja behagar! Jag tackar Dig, att Du
har låtit mig födas människa, givit mig kropp och själ, beskärt mig
förnuft och fullkomliga människogåvor jämte en hälsosam kropp
och dagligt bröd. Jag vill nu dö, om dig så behagar, och fröjdar
mig hjärteligen över ett gott samvete, att jag intet vet, att jag har
gjort någon människa orätt,
jag, att du mig förlåter.» Så
hans gravskrift. Jag tackade
troende, han till mig hade, och frågade, huruledes han ville den
hava. Då svarade han: skriv allenast med några ord på svenska-
Vixit, dum vixit, laetus*.
Som skald på svenska framträdde han sent, först med den 1643
skrivna hyllningsdikten till den unga drottningen. Den röjer föga
av Herculesskaldens kynne, är på alexandriner och blott en bear-
betning av ett poem av Opitz. Den året därpå författade Jubel-
sången är väl bättre och, så vitt man vet, mera självständig, men
ej heller den kan betraktas såsom ett uttryck för hans egendomliga
skaldebegåvning, lika litet som de två sonetter, som infördes i den
1644 tryckta Archimedes reformatus. Viktigare äro hans baletter,
men blott i metriskt avseende, ty han är här endast översättare.
Om dem får jag sedan tillfälle att tala. Storverket, efter vilket
han bör bedömas som skald, är Hercules, ty först här kommer hans
estetiska program fram. Han hade uppfostrats såsom humanist och
även skrivit några latinska dikter. Men med Hercules sökte han
att till svenska överföra den klassiska diktningens teknik och anda,
och det är därför Hercules bildar epok i vår litteraturhistoria.
Om dess tillkomsthistoria vet man numera betydligt mer än förut-
På sommaren 1647 befann sig den unge Erik Oxenstierna i Öster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
