Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Olaus Rudbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rudbeck gick så långt på kompromissens vag, att han tillät en vän1
att bifoga en latinsk översättning, som trycktes parallellt med den
svenska texten. Men i företalet yttrar han om sitt arbete : »Jag haver
ock tänkt det allenast låta utgå på vårt modersmål, såsom många
• andra lärda gjort hava i de saker, som deras fädernesland hava angått,
och om det vore av något värde, skulle väl sedan finnas de, som
det på latin, fransyska eller annat språk tolka skulle, såsom det är
skett med andra mäns böcker. Men såsom både Edert’ goda om-
döme, så ock andras, som dessa stycken hava genomläst, äntligen
stått därpå och det värderat, att en latinsk tolkning därjämte strax
skulle följa, den jag ock gärna hade själv gjort, fast det någon lång
tid hade utdragit, emedan jag nu så många år det språket såväl som
andra ringa kultiverat haver, alltid högre värderandes att bekomma
om många saker en noga och viss kunskap än länge bry sitt huvud
med de grammatiska kuriositeter, ty haver jag . . . vunnit en god vän
därutinnan, som största omaket i tolkningen på sig tagit».
Mera nonchalant kunde han knappt hava yttrat sig om den så
beprisade humanistiska lärdomen. Man märker, att den karolinska
tidens barska svenskhet redan börjar vinna övertaget över den ned-
ärvda vördnaden för antiken. Mer än något annat arbete är Atlan-
tican ett barn av Sveriges stormaktstid. I själva verket är det denna
stormaktstid, omsatt i skaldens och vetenskapsmannens fantasi.
Detta visar sig ock både i Atlanticans språk och i dess innehåll.
Rudbecks svenska är ingalunda någon mönstergill prosastil, och
Atterbom kan med en viss rätt kalla den »föga städad, ej sällan
alldeles ovårdad». Men detta fel mer än uppväges av den friska
omedelbarhet, som framställningen äger. Vi hava hela tiden Rudbeck
1 vardagsdräkt framför oss, rödkindad och kraftfull, och vi återfinna
1 hans språk samma ursvenska, hjärtegoda, än tjuvpojksaktiga, än
barnafromma gladlynthet, som utmärkte hans egen karaktär, och
framför allt finna vi en lågande hänförelse för allt svenskt — en
hänförelse, som gör, att stilen stundom höjer sig till en poetisk flykt,
som endast få av våra främsta skalder nått. Trots det att Atlantican
är 1600-talets kanske lärdaste arbete, är det dock i grunden folkligt.
Rudbeck slutar första bandet med att berätta en historia om en
bonde, som endast med ledning av sitt sunda förstånd begripit en
1 Första delen samt troligen även den andra översattes på latin av prof. Andreas
Norcopensis, de följande av Rudbecks systerson P. Salan.
8 Företalet är riktat till Verelius, till vilken hela arbetet är dedicerat. »Jag haver
~~ skrev Rudbeck — detta mitt ringa verk, ingen mäktig, hög och förnäm man, ej
heller någon rik och frikostig velat tillskriva, på det jag icke skulle synas vänta gåvor
eller skänker . . . eller söka ynnest och gunst eller ock söka den, som mitt ringa verk
måtte försvara och kanske fel överskyla. Vilket jag intet söker.»
T7 — Illustrerad Svensk Litteraturhistoria. II. 257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
