Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Bureus och den äldsta fornforskningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samvetsgrant återgiven, och där den varit korrumperad, har Burens
efter sunda filologiska principer sökt restituera den. Han har dess-
utom försett den med en redogörelse för alla där förekommande
citat samt en ordbok. För sin tid kan denna upplaga med fullt fog
kallas ett mästerverk.
Av nästan samma intresse äro hans många och upplysande an-
teckningar om och ur andra gamla handskrifter, av vilka flera nu-
mera äro förlorade — exempelvis den viktiga Söderköpingsrätten —
och den pålitlighet, som utmärker Burens’ kontrollerbara notiser, är
en borgen för, att även de övriga icke böra räknas till de anti-
kvariska hugskottens klass.
Genom dessa studier leddes Bureus över till rent språkliga forsk-
ningar, och han är den förste, som av ett uteslutande vetenskapligt
intresse studerat vårt språk. 1636 skrev han en grammatik över
det nordiska fornspråket, ett arbete, som nu tyvärr är förlorat så
när som på några, dock utförliga citat i Aurivillius’ först i våra
dagar tryckta Grammaticæ svecanæ specimen. Så vitt man vet,
är Bureus’ grammatik den första i sitt slag, nämligen såsom den
äldsta grammatiska behandling, som finnes av något germanskt forn-
språk. Dessutom har professor Lindroth nyligen funnit en mängd
manuskriptanteckningar, som utgjort förberedelserna till en nysvensk
grammatik. Undantager man jesuitlärlingen Petrus Cuprimontanus’
blott i praktiskt syfte gjorda och för övrigt förlorade svenska gram-
matik, är Bureus’ nyssnämnda arbete det första, som över huvud
Bureus
såsom
språk-
forskare.
sysselsätter sig med modersmålets grammatik, och ända till 1682,
då Wallenius’ korta grammatika utkom, förblev det utan efterföljd.
Samtidigt var han sysselsatt med förarbetena till ett svenskt
lexikon, och till den ändan excerperade han flitigt våra gamla lagar.
1651 — ett år före sin död — överlämnade han, då urgammal och
giktbruten, ej mindre än fyra volymer av dessa samlingar till rege-
ringen; tre av dem hava förkommit, men den fjärde finnes kvar och
synes vara förtjänt av våra språkforskares uppmärksamhet. Detta
lexikon är i varje fall det första rent svenska, som finnes, ty jag
frånser arbeten som Variarum rerum vocabula (1538) och Elaus Petri
Helsingius’ Synonymorum libellus (1587), som ju icke framgått ur
något intresse för modersmålet, utan äro latin-svenska ordböcker.
Betraktar man hela det omfattande verksamhetsfält, på vilket Bu- Bureus’
reus rörde sig, får man otvivelaktigen ett intryck av en dylik mång- Pei-soniig-
sidighet i begåvningen, som är kännetecknande för renässansens rikt
utvecklade personligheter. Och Bureus var icke blott språkman,
fornforskare, etnograf och filosof. Han var ock vår förste infödde
kopparstickare och träsnidare. Själv stack han runtavlan, Mora
i
! fl
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
