Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Skönlitteraturen vid 1600-talets början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reforma-
tionens
ballad- •
diktning.
Vända vi oss härifrån till den lyriska diktningen, hava vi att
observera, att den medeltida balladen under denna tid fortfarande
var på modet, ehuru den redan sett sina bästa dagar. Såsom
jag redan förut nämnt, torde just under denna tid en stor mängd
dylika ballader hava införts från Danmark, och härtill kommo
nu antagligen också norska visor samt visor från Island och Fär-
öarna. Till denna klass höra de bekanta visorna om Tor av Havs-
gård, Herr Alf, Kong Spelman, Ramunder, Hemingen Unge, Esbjörn
Prude och Ormen Stark m. fl., vilka länge på grund av sin över-
ensstämmelse med de gamla sagorna räknats till vår äldsta dikt-
ning, men antagligen först nu blevo bekanta i Sverige. Till den
förra klassen hör säkerligen en mängd av våra i visböckerna upp-
tagna ballader, särskilt den yngsta gruppen inom balladdiktningen
eller romanvisor som Habor och Signild, Torkil Tronesson, Axel
och Valborg, om vilka jag redan förut talat.
Men balladdiktningen fortsattes även i Sverige, ehuru 1500- och
1600-talets skalder tydligen förlorat det rätta handlaget, möjligen
på grund därav att — som det synes — dansen med renässansen
i viss mån ändrat karaktär. Man märker, huru skalderna allt mer
och mer börja röra sig med stereotypa uttryck och situationer,
som hämtats från de gamla goda visorna, och några dikter äro
knappt annat än mosaikarbeten, hoplappade ur dessa. Omkvädet
förlorar sin betydelse, får vanligen karaktären av ett löst påhäng
eller faller såsom obehövligt alldeles bort. Exempel på denna
fördärvade balladstil hava vi i tvenne dikter, vilka båda tilldragit
sig en stor uppmärksamhet och länge — åtminstone den ena — gällt
såsom mycket gamla, nämligen Hunding Kung och Hading Kung
samt Eriksvisan. Den förra trycktes 1638, och såsom författare upp-
gives David Sithon. Balladstilen saknas här alldeles. Sithon har
företagit sig att på rim helt enkelt omskriva ett kapitel i Johannes
Magnis historia, och såsom mönster har han valt den gamla rim-
krönikan, dock med den skillnaden, att han använder alternerande
rim och strofindelning, varjämte han på varje strof häktat ett om-
kväde. Samma karaktär har den så beprisade Eriksvisan, som alls
icke har den uråldrighet, som man på 1600-talet trodde. Visan
förekommer först på latin i Johannes Magnis historia. Från 1600-
talet har man emellertid två från varandra ganska skiljaktiga svenska
texter, vilka återfinnas i de olika svenska översättningarna av Jo-
hannes Magni, den äldre av Terserus, den yngre av Schroderus.
Vad den senare beträffar, är den på ett slags arkaisk rotvälska,
som förutsätter kännedom om Bureus’ runsvenska, och denna text
kan således ej vara äldre än 1600-talet. Förhållandet mellan de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
