Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Balladen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- allt detta förbigås här med tystnad. Det som balladen skildrar
är kärleken mellan riddaren och borgjungfrun, kampen man emot
man, med ett ord blott de sidor av det mänskliga livet, som i
strängaste mening höra till individens värld. Av samma skäl av-
skyr balladen alla massor, och även i den punkten liknar skalden
medeltidens konstnärer. Någon kamp rrtellan olika partier före-
kommer därför icke, ej ens en strid mellan olika folk, och den
äkta balladen känner intet fädernesland.
Även åt de ballader, som diktats med anledning av vissa be-
stämda historiska tilldragelser, även åt dem har balladförfattaren
lyckats giva en annan bakgrund än den faktiska verklighetens disiga
luft; även här är scenen balladens diktade drömland, och de hand-
lande personerna ledas av helt andra motiv än deras historiska
motsvarigheter. I själva verket hava de blott namnet gemensamt
med dessa. Balladernas Marsk Stig är en helt annan figur än
historiens. Visorna känna intet om de politiska partier, som på
Erik Clippings tid kämpade om makten, och Marsk Stig skildras
ej såsom partichefen, vilken fullföljer några politiska syften, utan
såsom den enskilde riddaren, vilken hämnas sin kränkta ära. Realisten
skall häri finna balladens begränsning, och i viss mån kan han hava
rätt. Balladens hjältar äro sällan några verkliga, genomarbetade
karaktärer, gripna ur livet. Snarare äro de skuggbilder från roman-
tikens luftiga värld, ej mera verkliga än Oberons och Titanias lätta
följe.
Liksom figurerna äro skildrade naivt, blott från det yttre, så är
även hela framställningen präglad av en enastående enkelhet och
naivitet. I detta fall fortsätter balladen den folkliga stil, som vi
känna från den äkta nordiska eddadikten, särskilt Hamarsheimt.
Några »kenningar», på vilka den gamla skaldepoesien var så rik,
synas här icke till, några antiteser eller inledande preludier före-
komma icke, och utan alla förberedelser kastar sig skalden genast
in medias res: »Det var stolts Adelin» etc., och sedan framföras
händelserna med ett sant dramatiskt crescendo, som verkar desto
kraftigare genom balladförfattarens ständiga användande av presens-
formen. Inga lärda allusioner försvåra begripandet, handlingen för-
siggår i ett land, som i de flesta fall lika väl kan kallas England
som Danmark, ty i verkligheten står det mycket sällan att utpeka
på någon karta.
Denna balladens frihet från all lärd apparat — varigenom den
skarpt skiljer sig från renässansdikten med dess talrika mytologiska
anspelningar — berättigar oss i viss mån att kalla dessa ballader
folkvisor: var och en kan förstå dem utan några särskilda förut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
