Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatiden - Konungastyrelsen och Erikskrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrivare, i regeln väl klerker. Men kansler var Philippus Ragvaldi,
och på honom — kanske blott på honom — passar NordfeIts karak-
teristik in. Han hade ej deltagit i den politiska kampen under
åren 1312—1321, ty under dessa år hade han vistats vid universi-
teten i Frankrike, och den relativa objektivitet, med vilken författaren
bedömer striden, får här sin förklaring, likaså den mängd av franska
lånord, som gjort, att man velat föra krönikan till en senare period.
Efter hemkomsten kom Philippus Ragvaldi i sin egenskap av kansler
i beröring med rikets alla stormän, utsporde dem naturligtvis om
de timade händelserna, och få personer torde hava haft en så stor
politisk bekantskapskrets som kansleren. Däremot voro de direkta
historiska dokument, som stodo till hans förfogande, förmodligen
ytterst få, ty antagligen hade konung Birger tagit de flesta med sig
till Danmark.1 Den så att säga ridderliga uppfattningen, den känsla
för »höviskhetens» betydelse för livet, som går igenom hela dikten
och som gjort, att några i författaren velat se »en ung riddare» och
icke en andans man — denna syn på livet passar givet bäst för en
storman, för en person, vilken såsom Philippus Ragvaldi tillhörde
en gammal riddarsläkt och som visserligen nominellt, i sin egenskap
av »lärd», räknades till kyrkan, men som faktiskt innehade ett
världsligt ämbete såsom i viss mån politikens ledare. Den lärdom,
som krönikan söker inskärpa — att konungen hade de svenska
stormännen att tacka för sina båda kronor — passar också bäst i
munnen på en medlem av förmyndarregeringen. Hos kansleren blir
vidare krönikeförfattarens intresse för lagstiftning och administrativa
ärenden och för ceremonier bäst förklarligt, och även krönikans
sympati för lekarne återfinnas i Konungastyrelsen. Krönikan var till
sist ett arbete, som säkerligen var skrivet för den unge konungens
räkning, vilket avsåg att sätta honom in i de politiska förvecklingar,
som föregått hans eget trontillträde, och att den, som hade konungens
uppfostran om hand, själv författat eller — om han det ej kunnat —
låtit en annan författa denna krönika, är väl det sannolika. Men så
vida Philippus Ragvaldi skrivit Konungastyrelsen, var han vårt lands
främste stilist, och det är väl därför troligt, att han skrivit även
Erikskrönikan. Att han visserligen är större såsom prosaist än såsom
Versifikator, behöver ej motsäga denna slutsats.
1 Den tidens »riksarkiv» var för övrigt ytterst obetydligt. 1340 — således tjugo-
ett år efter Magnus Erikssons tronbestigning — bestod det av »ett brevskrin, vidare
två askar, i vilka konungens brev förvaras, vidare ett brevskrin, i vilket de konungens
brev förvaras, som han väl personligen känner». Rikets »Gamla register», som nu är
förkommet, synes hava börjat först under förra delen av Magnus Erikssons regering
och upplades möjligen just av Philippus Ragvaldi.
28I
iJ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
