Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kristna tiden - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medeltidens aristokrati födes, därigenom att landskapens bonde-
menigheter i stamstriden förspilla sin kraft, och för ståndsskillnaden
försvinner stamskillnaden. En återklang av bondens uppfattning
ljuder på ett egendomligt sätt i Västgötalagens konungalängd : »den
tionde var Ragnvald konung, båld och hugstor. Han red till Karlaby
utan att taga gisslan, och för den sidvördnad han gjorde alla väst-
götar fick han en vanhederlig död. Då styrde god lagman och
landshövdingar Västergötaland, och voro då alla trygga i sitt land.»
1 de sista orden har västgötabonden tydligen framlagt sitt eget
ideal: ett oberoende Västergötland, styrt av egna, folkvalda höv-
dingar och utan intresse för konungaätternas strid.
Kristendomen och de inre stridigheterna i förening förlamade Koloni-
tydligen landets handlingskraft utåt. De nordiska rikena hade varit Ioras
sjörövarstater, och sjörövarstaten stod icke längre i samklang med
den kristna kulturen. Den sista leding i den gamla stilen, som man
känner, omtalas i ryska annaler från 1142, då den svenske jarlen
berättas hava dragit i härfärd österut med sextio snäckor och över-
fallit köpmansskeppen. Efteråt omtalas icke dylika färder, och i
gotlänningarnas traktat med sveakonungen förbehålla de sig att icke
behöva draga i leding mot kristna folk. Sjörövartågen avstanna
därför, och i deras ställe träder blott ett eller annat mera sällan
återkommande korståg, d. v. s. den svenska krigsflottan upphör att
’isa sig i Östersjön, och ledingen börjar råka i glömska. I varje
föll är det tydligt, att icke blott Sveriges, utan även Danmarks och
Norges stormaktsställning under denna tid långsamt, men säkert
Sår förlorad, Danmarks visserligen först efter ett kort uppsving
"oder Valdemarernas regering.
Då Hardeknut avled 1042, sprängdes unionen mellan Danmark
och England, och i det sista landet uppsteg saksaren Edvard Be-
bännaren på tronen. Definitivt var väl frågan därmed ej avgjord,
uien genom den normandiska erövringen 1066 lösslets landet oåter-
balleligen från Norden, och Normandie, också ett danskt koloni-
land, hade redan långt förut blivit fullkomligt romaniserat. Med
Danmarks expansion mot väster var det således förbi. Det svenska
’äldet i Ryssland dog ungefär samtidigt sotdöden. Svenskarna där-
städes hade blott varit en i förhållande till landets övriga befolk-
ning fåtalig krigarklass, som vid början av lOOO-talet redan tyckes
hava slaviserats. Förbindelsen mellan konungahuset i Kiev och de
Uordiska hoven fortfor dock länge; ännu Inge den äldres dotter vai gitt
utod en rysk furste, och av deras båda döttrar var den ena förmäld
’fed Knut Lavard, den andra med Sigurd Jorsalafar. De merkantila
förbindelserna varade väl längre än de politiska, och Novgorod för-
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
