Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Ynglingatal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ynglingatal var således en dikt, som var byggd med runmagiens pedanteri,
och detta framgår ock, såvida vi ställa upp kungarna i ordning:
sPrungliga, framgår av en jämförelse med Haleygjatal, en annan ättdikt, som
är ett tydligt plagiat av Ynglingatal. Följa vi leden i Ynglingatal från Fjol-
ners motsvarighet i Haleygjatal till slutet, få vi nämligen talet 24, och! de
led, som icke hava någon motsvarighet i plagiatet, äro Alf och Yngve samt
Jorund.
i’jeiner Domalde Agne Ottar Anund Östen
Svegder Domar Alrik och Erik Adils Ingiald Halfdan
Vanlande Dyggve Aun Östen Olof Tretelgja Gudröd
Visbur Dag Egill (Angantyr) Yngve Halfdan Olof
Vi hava här åter magiska tal, halva »åttingar». Först komma fyra konungar,
’dkas namn icke allitterera, därpå fyra namn, som allitterera på D. Efter dessa
talva åttingar börjar en ny grupp, där namnen alla börjas på A, ty vare sig den
larde i raden hetat Angantyr eller Egill, hava vi här A-allitteration, då Egill
a>dst hette Agilar. Därefter följa tre nya grupper, i vilka de svenska ko-
ni,ngarna alla hava vokaliskt allittererande namn och sist de norska, där Tjodolf
naturligtvis var bunden av traditionen och där namnen heller icke allitterera.
bör de konungar, som Snorre behandlar, citerar han en strof,
’anligen en och en halv, för några två och för en enda två och en
llalv strof ur Ynglingatal. Finnur Jönsson drog härav den, som mig
synes, riktiga slutsatsen, att var och en av Ynglingatals konungar
behandlats i tre strofer. Nödvändigheten härav har bestritts av
E«k Noreen, och utan tvivel har han rätt däri, att något bindande
bevis är svårt att framlägga. Enligt hans mening är dikten icke
str°fisk, utan skriven i fortlöpande verser, som sammanslutit sig i
kupper på än två, än tre, än fyra. Detta är visst icke någon
omöjlighet, men tar man hänsyn till det matematiska pedanteri,
soin överallt kommer till synes i Tjodolfs kväde, är detta knappt
sannolikt. Antager man däremot, att var och en av de tjugofyra
konungarna behandlats i tre strofer, blir antalet långverser för var
och en fyrtioåtta eller det dubbla futharktalet, och en dylik mate-
matisk spekulation är onekligen i stil med ett skaldskap som Tjo-
dolfs- Därtill kommer, dels att dikten omöjligt kan hava börjat så
*bruPt, som den nu enligt de bevarade fragmenten gör, dels att
Sn°rre utan tvivel hämtat flera av sina uppgifter från nu ej bevarade
Partier av dikten. Jag måste därför fortfarande hålla före, att dikten
b,°tt föreligger i fragmentariskt skick och att Tjodolf troligen ägnat
tre str°fer åt varje konung.
Snorre är emellertid icke den förste författare, som i historiskt
syfte begagnat detta kväde. Redan före honom hade Islands förste
h’storieskrivare Are Frode gjort en prosaisk omskrivning av dikten
mtingen för den nu förlorade första upplagan av sitt arbete Islen-
mgabok eller för de likaledes förlorade norska konungabiografier,
Trestrofs-
hypotesen.
Are och
Ynglinga-
tal.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
