Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvandringstiden - Galderpoesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke blott en hög religiös kultur, utan de förutsätta också ett mäk-
tigt, litterärt skolat prästerskap, som diktat dessa hymner. Ett dylikt
prästerskap fanns väl hos kelterna — druiderna — men däremot
icke hos germanerna, vilkas religiösa dikt därför måste hava varit
ytterst enkel och konstlös. Skola vi jämföra deras hymner med
något annat indoeuropeiskt folks, böra vi snarast erinra oss den
latinska arvalsången, som ju endast består av en följd av invoka-
tioner till olika gudomligheter jämte några korta böner. Utförligare
hava de germanska barbarernas sånger säkerligen icke varit — de
bättre och konstnärligare kanske med tillägg av ett eller annat epitet,
som karakteriserade guden och berömmande vidrörde något av hans
storverk. Ingen dylik hymn från senare tid är bevarad varken i
den tyska eller i den angelsaksiska litteraturen, och i den nordiska
finnas blott tvenne strofer, infogade i Sigrdrifumal, men dessa be-
styrka endast det här gjorda antagandet, nämligen om man tar hän-
syn till, att vi här hava ett alster av den nyare tidens mera för-
finade diktkonst. I översättning lyder hymnen:
Hell dig, Dag!
Hell Eder, Dags söner!
Hell dig, Natt och Nipt!
Med blida ögon
Blicken på oss
Och given de sittande seger!
Hell Eder, Asar!
Hell Eder, Asynjor!
Hell dig, du givmilda Jord!
Ord och visdom
Given oss tvä, ädelborna,
Och läkedomshänder, medan vi leva!
En dylik hymn omtalas av Tacitus: »I gamla sånger, som äro de
enda annaler de äga, prisa de den av Jorden födde guden Tuisto
samt hans son Mannus, folkets upphov och stamfäder; åt Mannus
giva de tre söner, efter vilka de, som bo närmast havet, kallas
Ingævones, de som bo i mitten Herminones och de övriga Istævones»
— men detta behöver alls icke förutsätta, att Tuisto-hymnen inne-
hållit några långa berättelser om de nämnda gudarnas eller heroer-
nas öden. Snarare har väl den hymn, på vilken Tacitus anspelar,
icke meddelat flera upplysningar än dem, han själv giver, och 1
analogi med den i Sigrdrifumal bevarade invokationen kunna vi
mycket väl tänka oss, att germanerna i något högtidligt, dystert
recitativ föredragit en sång av ungefär följande innehåll:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
