Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Eftersommar.
Possessionaten Konstantin Tideström kom, på väg
mot sitt hem, från en utländsk anstalt för alkoholister.
Hittills hade han under vägen därifrån färdats på
ångbåt, där liv och rörelse härskat. Nu satt han
ensam, inklämd i järnvägskupén, utan annat sällskap
än sina egna tankar.
Och de voro ett föga angenämt sällskap. Han hade
mycket litet ädelt och gott att minnas.
Tidigt blev han moderlös. Han var enda barnet —
det enda den sörjande fadern ägde att hålla kärt på
jorden. Faderskärleken tog en förvänd riktning, och
Konstantin blev det sorgliga offret för en välment
faders svaghet — ett bortskämt barn.
När han kom i elementarskolan, väckte han
uppmärksamhet för sitt goda huvud, men också för sin
lättja, sin egensinnighet och sina dumma npptåg.
Litet äldre blev Konstantin ännu mindre än
kamraterna nöjd med vanliga pojkupptåg. Spelpartier och
suptillställningar kommo i stället.
Detta var länge en offentlig hemlighet, men lärarne
blundade. Så en afton hade en samling skolungdom
ett stormigt uppträde på en andra klassens källare.
Stadens tidningar togo itu med saken. Rektorsförhör
måste anställas, och Konstantin blev — såsom ledare
för spektaklet — relegerad.
För Konstantin kändes det litet svårt att skiljas från
kamraterna. Någon skam eller ånger över sitt
handlingssätt kände han icke.
Hans far hade någon gång sagt: sAv de
bångstyrigaste pojkarne blir det ofta de allvarligaste karlarnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
