Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aldrig hade hon känt sig mer bedröfvad,
ensam och öfvergifven än den dagen. Hela
morgonen hade den gamla hushållerskan trätt och
gnatat. Ingenting, som Hedda gjorde, var henne
i lag. Hedda kunde ingenting och dugde till
intet, hon gjorde icke ens skäl för saltet i
maten, som hon åt, och finge gärna gå så långt
vägen räckte, hade jungfru Lotta sagt, under
det hon välsignade sig öfver tidens ondska och
ungdomens trots och olydnad.
I trädgården slapp Hedda visserligen bannorna
och de stygga orden. Men hon kände sig där
ändå mera sorgsen och ensam, när hon begynte
tänka på huru hon och småsyskonen om hösten
brukade plocka ned äpplena från träden kring
hennes fars hus där borta i den lilla kuststaden.
Det var glädje och fest för barnen med prat
och skratt, skrik och rop. Den minsta lille,
som ännu icke kunde gå i fjol, hade suttit på
en schal under träden och skrattat högt af
fröjd, när han rullade de granna äpplena af och
an. — Vid tanken på småsyskonen kände Hedda
ensamheten dubbelt tyngre och svårare att bära.
För att slå bort bedröfvelsen, stämde hon
upp sina visor. Men eftersom hjärtat var tungt,
blef sången sorgsen. Slutligen hade hon lust
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
