Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Indianskan och kajmanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tätt intill dem framsköt hon den stympade kroppen
och gjorde en snara af lassons ena ända, som hon
starkt drog till om spjutskaftet. Den andra ändan
fastgjorde hon vid stammen af guavaträdet, ty hon
visste ganska väl att hennes egen styrka blott föga
skulle förslå mot ett sådant odjur som kajmanen.
»När allt var färdigt, vägde hon spjutet i handen
och kastade det med kroppen och allt i vattnet.
Derpå fattade hon om repet med handen och gömde sig
bakom buskarne, för att afvakta utgången.
»Hon behöfde icke vänta länge. Reptilen,
törstande efter mera blod, såg den lockande munsbiten,
och störtande framåt, grep han den med sitt
ofantliga gap och krossade den i detsamma. Qvinnan
förblef orörlig, afbidande sin tid.
»Kajmaner tugga icke sin föda; deras tänder
äro icke skapade dertill. De äro endast gjorda art
hugga med, och tungan, hvilken de icke kunna sträcka
ut, tjenar endast till att medverka vid sväljningen.
Inom få ögonblick hade kroppen försvunnit ned i
odjurets rymliga strupe. Då hon såg detta, sprang
qvinnan hastigt upp och ryckte våldsamt på repet.
Kasta ögonblick underrättade henne ett vildt skrik
att hon lyckats i sitt företag. Hullingarne hade
fastnat och kajmanen var tillfångatagen!
»Då han kände sig fängslad, dök den ofantliga
reptilen till bottnen, reste sig åter med ett starkt
vrålande och piskade vattnet till skum, under det
blodet rann från hans käkar och näsborrar. Han
rusade från ett ställe till ett annat, alltid häftigt
tillbakahållen af den starka råhjortshudlasson, som kom
trädet att skaka vid hans starka ryckningar. På
sådant sätt fortfor han en lång stund; men hans rörelser
blefvo mattare och svagare, och till slut låg han
orörlig på vattnet. Under hela denna scen satt
modren på flodstranden, stundom i djup, tyst förtviflan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
