Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Skådespelen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renässansestetikens krav avbrytes den tragiska handlingen i
Rosimunda genom komiska mellanspel, och handlingen går i
en vida snabbare takt än i förebilden. Men i stort sett
är dock Hiärnes Rosimunda framför allt en Senecaimitation.
Ett annat drama, Dido, som också uppfördes av samma
trupp och skrevs av Hiärnes vän Wollimhaus, är däremot
till hela sin teknik ett vandringsdrama. Och samma
osäkerhet möter oss i den senare Uppsalatruppens repertoar
(1682—1691).
Ett av truppens stycken, Disa av Johan Celsius,
behandlade den gamla, redan av Messenius bearbetade sagan,
är på prosa och utan något som helst antikt inflytande,
alldeles i stil med vandringstruppernas folkskådespel — det
var också avsett för Distingsmarknaden. De övriga äro
på vers. Fyra av dem äro snarast antikiserande tragedier
i Senecas stil: Troas, Hippolytus och Philomena
av okände författare samt Darius av Isak Börk. Tre av
dem voro avsedda att väcka “medlidande“; det fjärde
Philomena, som behandlar ett gräsligt, från Ovidius lånat
ämne, skulle däremot väcka “fasa“, ehuru detta intryck
betydligt försvagas genom avslutningen, som snarast
påminner om de då ännu populära baletterna. Men även
i de tre andra är det antikiserande draget betydligt svagare
än i Rosimunda och inflytandet från vandringstrupperna
starkare — så saknas alla körsångerna, och i dialogen
hava de växlande, orimmade versformerna ersatts av den
retoriska alexandrinen.
En annan grupp står på gränsen till pastoralen eller
operan, och till denna grupp kan med en viss rätt också
Philomena räknas.
Den grekiska tragedien var, såsom vi veta, snarast ett
musikdrama, och först hos romarna övergick det till det
starkt retoriska skådespel, som vi känna från Seneca, ehuru
även här de till de olika akterna fogade körerna angåvo
det musikaliska ursprunget. Det var detta retoriska
Senecadrama, som återupplivades under senrenässansen. Men
mot 1500-talets slut riktade man, särskilt i Florens, åter
sin uppmärksamhet på det rent grekiska dramat,
uppfattade dess karaktär av oratorium och försökte att efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
