Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Frese
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmaning, att ingen bör i sitt hus hålla eller tillåta någon
sammankomst av få eller många personer, som från andra
hus komma, och med dem förrätta någon andakt, mycket
mindre företaga sig att utlägga och förklara den heliga
skrift“.
Men den pietistiska rörelsen, som helt naturligt i följd
av statskyrkans motstånd vände sig mot denna, kunde
icke undertryckas, och efter krigets slut vann den ökad
näring genom de fångar, som återvände från Sibirien
och där i fångenskapens enslighet vunnits för en mera
innerlig och varm religiositet. Redan 1717 utkom den
första upplagan av den pietistiska psalmboken, Mose
och Lambsens Wisor, som sedan omtryckts ända till 1877.
Den förste verklige skald, hos vilken vi finna en reflex
av denna rörelse, var Jacob Frese. Blott tjugotvå år
gammal kom han över från Finland, där han var född,
till Stockholm, där Runius blev en av hans närmaste
umgängesvänner. Såsom skald anslöt han sig också först
till denne, sökte skriva poësies fugitives, begravningsdikter
och lustiga visor i dennes stil. Men härför passade icke
hans grubblande, veka naturell. Så drabbades han av en
svår sjukdom — en malaria, som då härjade i Mälardalen
— och under denna prövning kom hans egendomliga
skaldeart fram. Denna var snarast motsatsen till Runius’. Hans
dikter hava denna känsliga, musikaliska grundton, som
för första gången i vår diktning anslagits av Columbus,
men som här ljuder både rikare och mera själfull. Pietist i
dogmatisk bemärkelse blev han väl aldrig, men han rönte
dock intryck av denna mera innerliga religiösa rörelse,
och hans andliga dikter hava en känsla och en värme, som
varit den sträva karolinska tiden främmande. Denna
tid hade älskat livet, och det är denna starka livskänsla,
som fyller Runius’ dikt. Hos Frese möta vi för första
gången kärleken till döden, till gravens frid och den
eviga vilan:
Nu få I ro, I trötta leder, smaka,
I, vilkom ro i världens öde trytt.
Jag önskar ej min vandring mer tillbaka,
Se’n jag har hit till kalla skuggan flytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
