Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Stiernhielm - Columbus - Hiärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
käringagudfruktighet. Men hava Gud för ögonen i sitt
leverne och sträva efter dygd och beröm och ära för dygds
skull, det hör en karl till.“
Såsom den antika konstens främsta diktform räknade
man epos, och det var även ett epos, som Stiernhielm nu
skänkt det svenska språket. Men för att en modern dikt-
ning skulle kunna upptaga tävlan med antikens, måste den
ock äga en lyrik och ett drama, och det var denna upp-
gift, som två av Stiernhielms lärjungar sökte fylla.
Vår svenska “Flacons“ blev Samuel Columbus (1642 — Columbus.
1679). Liksom för mästaren var även för honom utgångs-
punkten en lågande kärlek till det svenska språket, och åt
denna har han givit ett uttryck i ett förträffligt språk-
arbete, En svensk ordaskötsel. Men därjämte var han en
betydande lyrisk begåvning med en rik musikalisk känsla,
som kommer fram i hans för 1600-talet rent smältande
versbehandling. Sin diktsamling kallade han Odæ Sueticae,
och meningen var tydligen, att de här införda dikterna
skulle betraktas såsom svenska motsvarigheter till Horatii
oden. Men i själva verket är det endast titeln, som erinrar
om den antika odepoesien, och dikterna äro blott svenska
visor.
Sveriges “Seneca“ blev Urban Hiärne genom den marne.
1665 i Uppsala uppförda tragedien Rosimunda. Detta
drama är visserligen ej fullt självständigt, utan blott en
bearbetning av en nylatinsk tragedi av holländaren Zevecotius.
Men under renässansen höll man ej vidare på den poetiska
självständigheten, och Hiärnes bearbetning är ungefär lika
självständig som de flesta andra renässansdramatikers. I
varje fall har han skrivit vår första antikiserande tragedi.
Det nya i detta drama röjer sig redan i versformen.
Den otympliga knittel, som förut härskat i de svenska
skoldramerna, har här efterträtts av konstfulla daktyliska
versmått, och dialogen är efter antikt mönster på orimmad
vers, någon gång på rimmade alexandriner, ibland med
Stiernhielms invecklade epitet. Över hela stycket vilar en
olycksmättad, tragisk stämning, som angives redan i den
prolog, med vilken hämndgudinnan Nemesis inleder det
hela. Liksom hos Seneca är innehållet ytterst blodigt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
