Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformationstiden - Renässans och Reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På detta område är det, som Luthers kanske största
insats göres, och i hans skrifter stöter man på satser, som
ej sällan förefalla vår tid nästan upprörande och råa,
särskilt när han behandlar de sexuella frågorna, men som
i själva verket blott äro uttryck för hans starka känsla av
naturens rätt. I motsats till renässansens italienare var
han även teoretiskt en motståndare till asketismen, och
för honom var det en synd att undertrycka den mänskliga
naturen. Men å den andra sidan var de sinnliga drifternas
tillfredsställande för honom aldrig självändamål, utan
uppgiften var att göra dessa drifter till krafter i en högre
och ädlare sedlighets tjänst.
1517 utbröt reformationen, till en början blott såsom
en reformrörelse inom den katolska kyrkan och riktad mot
missbruk, mot vilka de katolska kyrkomötena redan förut
reagerat. Men genom motståndet utvecklade sig
reformrörelsen till ren revolution och mynnade ut i en
protestantisk kyrka, som visserligen gjorde anspråk på att vara
“katolsk“ eller allmännelig, men i varje fall skilde sig från
den romerska. I en punkt blev denna kyrka i det hela
trogen sin utgångspunkt och återverkade även på den
romerska. Ty icke ens i motreformationens katolska kyrka
vände den medeltida asketismen tillbaka, utan har i
praktiken tämligen försvunnit, även om man bibehållit fastor,
kloster och dylika institutioner. Luthers sunda sensualism
har här varit en insats, som faktiskt kommit hela
mänskligheten till godo.
Men reformationen fortsatte icke såsom någon andlig
frihetsrörelse. Hos Luther själv fanns icke så litet av en
medeltidsteolog. Detta drag utvecklades hos honom allt
starkare, ju mera han kände sig såsom påve för en ny
kyrka, och hans efterföljare blevo än mera benhårda
teologer. Sedan de första stridsfyllda utvecklingsåren gått
förbi, upptimrade den protestantiska kyrkan en ny
dogmbyggnad, omgärdade den med bekännelseskrifter och ställde
sig ännu mera ovillig än medeltiden mot allt fritt,
förutsättningslöst tänkande. Den medeltida skolastiken, som
drivits ut genom den ena dörren, hade oförmärkt kommit
in genom den andra, och den korta frihetsyran mynnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
