Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mor Jannika och Jan Anders.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undan den där vårtsyreasken. Den låg där på bordet
och glisade så bjärt med sin granna, röda etikett.
»Kyrkovärden, han kan läsa, han», tänkte Annika.
»Det här kan bli obehagligt.» Själf kunde hon, som
sagdt, icke läsa ett dyft.
Kyrkovärden lade armen på bordet och fick
händelsevis tag i asken, som han började tumma på.
Efter en stunds samtal om ditt och datt spärrade
fader kyrkovärd upp ögonlocken, som hittills varit halft
nedslagna och sporde med förvånad min, under det han
läste på asken:
— Hör nu, mor Annika?
— Ja, hvad då?
— Begagnar mor Annika skäggbalsam?
— Skäggbalsam? sa’ mor Annika och tog sig
förbluffad om hakan för att dölja de långa stråna —
hvarför säger kyrkovärden så?
— Jo, det står åtminstone skäggbalsam på asken,
upplyste kyrkovärden och såg trirolig ut.
— Åh herre min je’, utbrast Annika, blek som
ett lik, det kan jag väl tro, för ju mer ja gnider in,
dess värre växer det; nu har jag hållit på i fem
veckor ... Och jag, som trodde, att det var
vårtsyra!
Sedan mor Annika tydligare förklarat sig, och
sedan de båda två erinrat sig förhållandet med Jan
Anders, så blef det omsider halft klart för dem, hur
saken hängde ihop.
Men nu gå där på Kullen som spöklika hamnar
tvänne till ständiga ensamhetskval dömda varelser. Jan
Anders får aldrig ett fjun mer och icke heller någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
