Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mor Jannika och Jan Anders.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En söndagsmorgon, då han var i friaretagen, tog
han på sig sin snyggaste rock och sin vackraste min
och klef in till fader kyrkovärd, just som denne satt
och rakade sig.
— Go morron, grannfar, — sa’ Jan Anders och
nickade mot spegeln.
— Muuh! — stönade kyrkovärden, som just med
största ansträngning höll på att hålla en skrynkla på
öfverläppen så jämn och slät som möjligt.
Jan Anders slog sig saktmodigt, fast med bäfvande
hjärta, ned i pinnsoffan vid dörren. En lång stund satt
han mol stilla och åsåg med uppspärrad mun, hvilken
själsskakande mimik kyrkovärden ådagalade framför
spegeln. Än sade honom anletsdragen: — Ja, du kan ju
få tösen, eftersom du är så envis, — och än tycktes
de uttala en dom så afvisande och förskräcklig, att Jan
Anders blef riktigt hemsk till mods.
Bäst han så sitter, hör han, hur de glamma och
skämta i det intill hvardagsstugan belägna gästrummet.
Om en liten stund träder därutur ett par stora, långa
mustascher på ett ansigte, som tydligen tillhörde herr
handelsman. Strax bakom honom såg Jan Anders en
kaffebricka och närmast efter denna ingen mer och
ingen mindre än lilla Stina själf.
Det där var för svårt för Jan Anders. Hon
älskade då verkligen honom!
Han grep skyndsamt sin stråhatt och rusade ut
genom dörren utan att ens säga farväl.
— Nej, — tänkte Jan Anders, där han satt på sin
vindskammare och speglade den fjunlösa öfverläppen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
