- Project Runeberg -  Barndomsminnen från 70-talets Hudiksvall /
115

(1930) [MARC] Author: Ebba Nordenadler
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad jag minns av 70-talets »Hudik» av Carl Sundberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

115

unge professorn ett längre samtal. Han mindes
mycket väl oss pojkar och genomgick med mig särskilt
pojkarna från Bjuråker, min födelseförsamling. Han
ej blott mindes dem, han tog också del av deras öden
i livet. Det var Bernhard (Benne) Ehinger från
Frig-gesund och brödraskaran från Moviken, Härdelinarna.

Nästan lika högtidlig till mods kände jag mig den
dag, då jag som färdig läkare mottog lektor Herman
Lundqvist som patient. Han var av oss skolpojkar
känd som en av de strängaste magistrarna. Att
översätta en läxa ur Cæsar för honom utan att förråda,
att man mer än skäligt använt sig av annan hjälpreda
än lexikon, var ingen lek. Och så sant tror jag, att den
forne discipeln darrade med hörluren, när han skulle
avlyssna farbror-vännen Hermans hjärta dess toner.

När jag så nämnt min förste rektor har jag
därmed ej glömt Sidwall, min andre och siste rektor,
och ej heller för min siste klassföreståndare, Lundqvist,
glömt den förste i min första klass, magister
Söderström, eller de mellan dem befintliga lärarna.

Det skulle ej falla sig svårt att taga fram ett och
annat minne av dem, men blott ett par må anföras
av dem, som etsat sig in i skolgossens hågkomst. I
andra klassen var magister Wiström föreståndare,
allmänt kallad kort och gott »Alfred», därest vi ej rent
av sade »Snus-Alfred», ty hans kärlek till »prisen»
gav spår efter sig på hans pulpet. Han hedrade mig
en dag, då vi företagit oss ofoget att skjuta till måls
på klassens tak, och alla förklarade sig ej ha gjort det
— han hedrade mig med orden: »Ja, dig tror jag,
för du ser så oskyldig ut» — om detta nu var så
hedersamt i den situationen. »Alfreds» aktning för mig
minskades emellertid dock senare, när vi voro på natur-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 08:10:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hudik70/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free