Helt nära Bridgeport, en ansenlig stad i Connecticut, U. S. A., ligger Elim Park. Platsen äges av de svensk-amerikanska baptisterna, som låtit inrätta den till ett ålderdomshem. Dess lämplighet för sådant ändamål är uppenbar. Naturen däromkring är hänförande, ett stycke sörmlandsnatur till och med. Av den jäktande och nervspännande amerikanska tillvaroskampen har man här föga känning; och någon allmän stråkväg är icke den fredliga landsväg, som stryker där förbi.
Det är tvenne byggnader av trä, vardera om två våningar, som här presentera sig. I den ena, den större och enklare, ha anstaltens skyddslingar sina bostäder, likasom ock där den stora gemensamma matsalen finnes inrymd. I den mindre mera i villastil hållna byggnaden, från hvars tak den blågula flaggan vajar invid stjärnbanéret, finnas administrationslokalerna, varjämte husmodern här har sitt hem.
Det led mot aftonen en het julisöndag. Elim Park låg så tyst och öde, som om det varit av alla övergivet. Det var likväl icke så. Men samtliga hemmets innebyggare voro samlade till en bönestund och betraktelse av Herrens ord, som varje eftermiddag återkom. Efter uppbyggelsestundens avslutning började den ene efter den andre av åldringarna visa sig i dörren, för att genom den praktisera sig ut på den breda, lindrigt sluttande trappan, vilken sedan gammalt var deras älsklingsplats, då de ville njuta av solnedgången och samtala om framfarna dagar och om minnen från fosterjorden.
De utgjorde en sällsam skara dessa till ett 20-tal uppgående nu åldrade söner och döttrar från midnattssolens land, där de slagit sig ned på den rymliga trappan. De krokiga gestalterna, de djupt fårade anletena och de snöhvita hjässorna buro vittne om, att den kamp för tillvaron, adoptivlandet bjudit dem, varit nog så hård; och att deras öden på främmande jord ej alltid varit de blidaste. Man kunde se det även på de knotiga händer, som slöto sig kring käppkryckorna, medan de stapplade upp eller ned för trappan. Någon bitterhet skulle man dock svårligen kunna avläsa i deras ansiktsdrag. Nej, en stilla undergivenhet hellre, blandad med känslor av tacksamhet för den kristliga kärlek, som lyste i deras levnads höst och beredde dem vila och vård. Men vemod låg likaväl över tavlan, längtansfullt vemod. Man kunde läsa det i åldringarnas ansikten, då de någon gång lyftes i ett försök att blicka den nedgående solen till mötes. Det hade väl funnits en tid, då de, såsom det bland yngre svenskamerikaner är brukligt, hade talat med ringaktning om moder Svea och prisat den nya världen som lyckans och frihetens förlovade land, och då de endast motvilligt talat sina fäders språk. Men den tiden var förbi nu; och samtliga skulle ha smält i tårar av glädje, om det öppnats för dem en utsikt att få återvända till hemlandet och en gång vila i den jord, »som dem fostrat har och fädrens aska gömmer».
Det låg stämning, ljuv vemodsfull stämning över tavlan. Det var omöjligt att låta bli tänka på orden i den 137:de psalmen: »Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, då vi tänkte på Sion». Och: »Huru skulle vi kunna sjunga Herrens lov i ett främmande land!» Men jämförelsen lät göra sig allenast ifråga om längtan och kärleken till hemlandet. Ty Elim Park var intet Babel och tillvaron där ingen fångenskap. Och Herrens lov sjöngo de gamla ofta, om ock med stämmor, som vibrerade för vaknande känslor av hemlängtan.
Sabbatsfrid rådde bland skaran, och ingen fart blev det i samtalet. Dock förnams ett avlägset bullrande ljud, som fäste allas uppmärksamhet vid sig. Det var spårvagnståget, som nalkades. Spårväg ledde nämligen förbi, och Elim Park var en av dess hållstationer. För de gamle vid hemmet utgjorde tågens ankomst en rätt avhållen omväxling i enformigheten. Synnerligast var detta fallet om söndagsaftnarna, då det icke sällan hände, att i Bridgeport boende landsmän brukade resa ut och tillbringa någon timma hos de gamle.
Tåget närmade sig med hast, och redan kunde de lätta vagnarna skönjas mellan de talrika trädgrupper, som kantade banan. De gamle fäste sig vid, att i en öppen vagn sutto en skara män, vilka visade synbart intresse av att ha fått sikte på hemmet. Åsynen av den blågula flaggan försatte dem i entusiasm. De svängde sina hattar och ropade högt av glädje. Ju närmare tåget kom, blev det tydligt, att främlingarna beredde sig att stiga av. Med raska spänstiga steg hoppade samtliga ur vagnen, så snart denna stannat, och började närma sig huvudbyggnaden. På dess trappa visade sig genast husmodern, som med strålande ansikte skyndade gästerna till mötes, hälsande dem på deras eget, på ärans och hjältarnas språk. Åldringarna på trappan blevo på det högsta intresserade. Åh, de äro våra landsmän, de äro Herrens sändebud på resa genom Amerika, utropade en gammal sjöman, smålänning, som seglat världen omkring och nu till sist vid Elim Park hunnit hamn efter alla stormar.
De till närmre ett halft tjog uppgående resenärerna, vilka, såsom de gamle förmodat, alla voro predikanter från Sverige, hade fått syn på hemmets skyddslingar och skyndade i spridd ordning över gårdsplanen bort till dem. De gamle hade rest sig, somliga endast med möda och med hjälp av sina käppar, och stapplade ned på planen sina gäster till möte. Någon presentation kunde aldrig bli fråga om. Man skakade hand och famntogs och klappades om huller och buller. Man grät ömsesidigt av glädje, och själva den blågula flaggan fladdrade och slet i sina snören, som om den velat ned och viras kring hela skaran. Ett sorl av röster uppstod: »Jag är från Blekinge». »Verkligen, det är jag med! Kan hälsa från Karlshamn då.» »Finnes någon västgöte bland de gamla?» »Jo, då, jag är från Västergötland från Södra Vadsbro härad.» »Se där, gamle man, ni har varit i Amerika länge, inte sant?» »Jo då, jag har varit här sedan man for över med båtar, som mätte 1,400 ton; det var andra tider det.» »Säkert. Och ni, mor, är bestämt från Hälsingland; de se så där trygga ut däruppe.» »Det var allt fel det ändå, jag är från Dalom.»
»Men nu, mina vänner», förslog med höjd stämma en av de anlända, »måste vi taga det här förståndigt. Vi ha knappa tre timmar på oss, innan vi återvända till Bridgeport. Vi måste taga denna härliga plats i beskådande, sedan vilja vi, att dessa våra kära landsmän och landsmanninnor ge oss en stund här omkring trappan, medan vi talas vid om och bedja för moder Svea. »
Härefter delade man sig i små grupper, vilka de närmaste timmarna sågos ströva omkring i grannskapet. Här var nu ett sällsynt tillfälle för de gamla, de landsflyktige, att utfråga sig om allt både möjligt och omöjligt rörande förhållandena i det gamla landet. Och hände det, att man genom resenärerna lyckades få någon liten kännedom om en ännu levande eller nyss förut hänsoven anförvant, kunde man gråta av rörelse. Samtliga resenärerna fingo sig allehanda hälsningsuppdrag anförtrodda, och penna och anteckningsbok var nästan ständigt framme för anteckning av namn och adresser på personer där hemma i det gamla fäderneslandet, vilka skulle uppsökas för att mottaga en hälsning från Elim, Park.
Tiden gick fort, alltför fort, tyckte åldringarna, och så tyckte även resenärerna. Redan var dagens drottning gången ned bakom kullarna i väster, och mörkret föll hastigt över landskapet. Natten artade sig dock att bliva om möjligt ännu mera stämningsfull än dagen. Månens silverskiva steg upp vid horisonten och sände sina dallrande ljusknippen ut att ge åt landskapet dess underfulla stämning av saga och dröm.
Då föga mera än en timma återstod av resenärernas tid vid Elim Park, började man så småningom draga sig samman igen på gårdsplanen. Husmodern och hennes tjänarinnor hade hela tiden befunnit sig vid rastlöst arbete. Man ville förstås bereda sina kära landsmän en smula förplägning före avfärden; och för detta ändamål stod nu tébordet dukat och blomstersmyckat på gårdsplanen, som för övrigt dekorerats med några i bast anskaffade kulörta lyktor. Tédrickningen fick inte taga onödig lång tid. Samtliga voro eniga om att före skilsmässan man borde samlas till en stunds uppbyggelse. Åldringarna hade sålunda snart nog intagit sina platser på den kära trappan och voro nu ivriga att få höra ett ord ur resenärernas skara. Och medan de väntade, överenskommo de i all tysthet om att bereda sönerna från Norden en överraskning. De reste sig nämligen alla på en gång och stämde upp: »Du gamla, du fria, du fjällhöga nord».
Predikanterna, nyss inbegripna i muntra samtal, tystnade alla på en gång. De som ännu höllo tékopparna i sina händer, ställde ifrån sig dessa, och samtidigt blottade sina huvuden. En var syntes gripen i sitt hjärtas innersta. Ehuru mycket kunde ha varit att anmärka mot de urmodiga sångarnes både samsjungning och röster, fanns bland åhörarne icke en enda, som ej velat erkänna, att nationalhymnen aldrig gjort på honom ett mäktigare intryck. Det var en sällsam scen i sanning. Mätta av dagar stodo de där, söner och döttrar från Sverige, landet som de för länge sedan lämnat, och som de i sin krafts dagar allt för ofta förgätit, men som de nu i på nytt uppflammad fosterlandskärlek ville giva sin hyllning. I mycket vordna barn på nytt, dvaldes de nu mera helst i sina tankar vid sin barndoms minnen, den barndom, som dock Sverige hägnat.
Sången slöt, och en av de gamle på trappan höjde sig röst och talte:
»Bröder!» sade han, »bröder från vårt gemensamma fädernesland! Hören ett ord till avsked från oss åldrige, vilka I aldrig mera återsen i tiden. Som blott nittonårig övergav jag mina fäders jord. Med trots i sinnet for jag, och jag drömde om stordåd. Lyckan log mig till mötes, och till varningsord var ej mitt öra vänt. Familjebanden slet jag med ungdomligt övermod, och i ängslan för mig och under tårar lämnade jag mina föräldrar. Frid över deras minne! Jag såg dem aldrig mera. Sedan årtionden vila de sig från sina verk, och deras ben multna i småländsk jord. Gärna redde också jag min grav vid deras sida. Men det hoppet står mig icke mera åter. En var av oss gamle, som fått mottaga edert kära besök, skall snart lägga sitt huvud till ro och stoftet finna sin grav här i vårt främlingsskaps land. Och ske alltså! Vi ha alla funnit vår frälsare, och alla tro vi på en uppståndelsens morgon och på de heligas församlande på Guds högra sida. Hård har livets kamp varit för de flesta av oss, och lyckans fé bedrog oss oftast. Men vår Gud bedrog oss aldrig. Det är hans nåd, att vi funnit var ålderdoms ro här på denna plats. Mottag och bringa vår hälsning till fosterjorden! Hälsa den svenska församlingen av på Kristus troende, att vi skola se den hos Gud en gång!»
Här slöt den gamle. Hans tal hade trängt till allas hjärtan; och för några ögonblick rådde högtidlig, tystnad.
Då höjdes ur resenärernas skara en röst. En av de äldste talte:
»Vänner, fäder och mödrar i Kristus!» sade han. »Känslan för fosterlandet är odödlig. Heder åt varje strävande för folkens förbrödring! Men denna känsla kräver dock sin rätt att leva; och den svenska har, det ha vi funnit bland eder i dag, en god grund för sig. Eder fosterlandskärlek har värmt våra hjärtan, vi som senast kommit från gamla Svea och nu återvända dit. Med glädje skola vi överbringa hälsningen till edra och våra landsmän. Med eder tro vi på och fröjdas i hoppet om en dag, då Herren skall från jordens alla hörn församla sitt folk i återseendets glädje.
Emellertid över känslan för fosterlandet står i betydelse nitet om Guds rike. Och om detta säga vi icke: Se här, eller se där! ty Guds rike är invärtes i oss. Vi hälsa eder som svenskar, och vi hedra eder för eder fosterlandskärlek, men främst hälsa vi eder som Kristi efterföljare och prisa Gud, för vad I han fått uträtta för hans rike i detta land. Var edra stoft komma att vila till uppståndelsens morgon, betyder mindre. Trohet in i döden är det viktigaste. Likasom vi nyss under rörelse och glädje hörde eder sjunga vår kära nationalsång, äro vi säkra på, att edra hjärtan med oss instämma, då vi sjunga för eder följande säng.»
Talaren vände sig viskande till sina reskamrater, varpå med klang och kraft uppstämdes:
»Där Kristus med sin Ande bor,där ordet rotar sig och gror,
där om Guds barn man säga kan:
Se, hur de älska städs varann,
där är vårt land,
vid Elbes eller Mälarns strand
I himmeln - ack där är vårt land,
vårt rätta, dyra fosterland,
där änglaskaran sjunger glad
Guds lov i levande Guds stad,
ack där, ack där
vårt hemland och vår Jesus är.»
Sången slöt, de gamla hade lyssnat med djup andakt. Det tycktes dem som om de efter detta kunde se på , sin egen lott med ljusare blick.
Ett dovt mullrande hördes i fjärran. Det var
spårvagnståget som var i annalkande. Nu fick man rysligt
brått med att säga farväl. Händer trycktes och
ögon tårades; men hoppet om de heligas församlande
på Herrens stora dag lyste över skaran.
