Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte Sången. Agamemnons hjältebragder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så han sade och strax mot de fagermaniga hästar
piskan lät hvina med kraft, och dessa, när rappen de kände,
sprängde med vagnen åstad i en fart bland achaier och troer,
trampande både på sköldar och lik; och på vagnen blef axeln
sölad inunder med blod, och på stödjestången kring vagnsstoln
sprutade blodstänk upp ifrån hästarnas stampande hofvar
och ifrån hjulen jämväl. Men Hektor i fiendehopen
sträfvade in för att splittra den åt, och han gruflig förvirring
spred i danaernas här och sig hvilade föga från lansen.
Sålunda sprängde han fram bland de öfriga fiendeleden,
kämpande både med lans och med svärd och med väldiga stenar,
men emot Ajas, Telamons son, han skydde att kämpa,
därför att Zeus blef vred, när han stridde mot starkare hjältar.
Dock, högtroinande Zeus göt förfäran i själen på Ajas:
häpen han stannade, slängde på rygg sjuhudade skölden
och vek tillbaks till sitt folk, men blickade hemskt som ett
vilddjur,
vändande ofta sig om och långsamt skiftande stegen.
Såsom ett brandgult lejon med nöd ifrån oxarnas fålla
drifves af hundarna bort och af landtliga herdarnas skara,
hvilka förunna det ej att fettet af oxarna röfva,
utan stå natten igenom på vakt; i sin lust efter köttmat
rusar det idligen an, men förgäfves, ty strax till dess möte
flyger från dristiga händer en skur af stingande kastspjut,
flyga ock brinnande bloss, och för dem uti farten det
skyggar;
ändtligt i gryningen lomar det af med förbittring i hjärtat:
så gick nu Ajas från troerna bort med förbittring i hjärtat,
långt ifrån villig, ty ängslig han var för achajiska skeppen.
Som när en åsna, små piltar till trots, istadiga djuret,
klifver i åkern in, fast de käppar på henne slå sönder,
och när hon kommit därin, afbetar den frodiga säden;
piltarna dänga och slå, men de hafva ju barnsliga krafter
och få med nöd henne ut, när hon ätit sig mätt utaf grödan:
så kringsvärmades Telamons son, den väldige Ajas
både af dristiga tro er och vapenförvanter från fjärran,
hvilka förföljde alltjämt och med lansarna stötte på skölden.
Ajas ej glömde att stanna ibland för att bjuda dem spetsen,
utan sig vände emot dem igen och höll sig från lifvet
hästomtumlande troernas svärm, men ibland gick han undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
