Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Begrafning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-245
hon plägade låta dem intaga, när hon bad. Han
stack sedan i hennes hand det heliga ljuset, på
kyn-delsmässodagen invigdt till en symbol af den lampa,
man borde hafva brinnande, när brudgummen
väntades.
Fru Irmegard följde honom med kärleksfulla
blickar, hon led mycket och talade icke mer. Så
tillslöt hon ögonen, en blodström vällde fram öfver
hennes läppar och allt var slut.
Biskop Laurentius lade sin hand öfver de
bristande ögonen. Holmfrid af tvättade blodet från
läppar och hals. Hon var alldeles förkrossad af fru
Irmegards död och hade ingen tanke för annat än
sin sorg.
Af Sigurd Storskägg erfor biskop Laurentius det
närmare förloppet vid fru Irmegards misshandling.
Den gamle hade hört en del af Toste och förstått en
del. Sedan lät biskopen tillkalla Toste och frågade
äfven honom. Han lät sina män genomströfva
nejden, men Sune Erengislesson och hans följe voro borta.
På den plats i skogen, där fru Irmegard stenades,
fanns en nygräfd graf och en stor hög var uppkastad
däröfver.
»Vi gåfvo dem nog åtskilliga att begrafva,» sade
Sigurd med ett bistert löje, »mina män voro rasande,
och jag sparade icke heller på huggen.»
»Hvem underrättade eder om den fara, hvaruti
min syster sväfvade?» sporde biskopen.
»Henrik mästersven, som kom för att hämta hem
Elsa till sin fader. Vi hörde, att herr Sune brutit
upp från Suderköpung, utan att någon visste hvart.
Fru Holmfrid anade oråd och ville, att vi genast
skulle fara till Skäldovik. Men jag ansåg det klokast
att först utsända en spejare, och då han återkommit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
