Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. I dödens töcken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men livar är jag då? frågade han och förde malt
handen till sitt feberheta hnfvud.
— På Lützens slagfält. Bland högar af lik och sårade.
Då kapten Lars hörde detta, suckade han och sjönk
stönande tillbaka på marken.
Gretchen vände sig ifrån honom till Benranglet och
hviskade några ord i hans öron. Knappt hade denne hört
hvad hon sagt, förrän han trots sina sår häftigt reste på sig.
— Nej, hvad säger du, flicka! Hvar?
•— Här. Alldeles i närheten.
— Här intill oss!... Så månde vi då, innan vi dö, be-
tyga honom vår kärlek, mumlade Benranglet och började
långsamt och med mycken möda krypa bort till det ställe,
där kapten Lars låg.
Äfven denne blef djupt gripen, då han fick höra hvad
Gretchen haft att förtälja.
— Jag må se honom än en gång. Sedan kunna vi
nöjda dö, hviskade han.
— Dö!... Sakra...! Hvem talar om att dö. Vi
måste öfverlefva och hämnas honom, begriper du, brummade
Benranglet.
Kapten Lars log ett matt leende åt sin gamle väns hopp-
fulla ord och började, äfven han, med uppbjudande af sina
yttersta krafter släpa sig bort till den plats, där Gretchen
sagt att kungen fallit.
Den unga flickan sökte hjälpa den ene efter den andre
för att de skulle få se sin konungs lik. Hon började med
Benranglet. Men denne sköt tillbaka hennes hand och
muttrade:
— Benranglet reder sig nog. Och skulle han dö, vill
han dö ensam. Men hjälp kaptenen.
Och så godt hon förmådde, sökte Gretchen hjälpa den
svårt sårade kaptenen fram till likhögen.
Hjelm hade redan af henne fått kännedom om platsen
och var, äfven han, fastän svårt medtagen af sina sår, på
väg dit.
Snart hade de efter ett mödosamt kraflande med sina
-i*«–
handen till sitt feberheta hufvud.
— På Lützens slagfält. Bland högar af lik och sårade.
Då kapten Lars hörde detta, suckade han och sjönk
stönande tillbaka på marken.
Gretchen vände sig ifrån honom till Benranglet och
hviskade några ord i hans öron. Knappt hade denne hört
hvad hon sagt, förrän han trots sina sår häftigt reste på sig.
— Nej, livad säger du, flicka! Hvar?
•— Här. Alldeles i närheten.
Gretchen haft att förtälja.
— Jag må se honom än en gång. Sedan kunna vi
nöjda dö, hviskade han.
— Dö!... Sakra...! Hvem talar om att dö. Vi
måste öfverlefva och hämnas honom, begriper du, brummade
Kapten Lars log ett matt leende åt sin gamle väns hopp-
fulla ord och började, äfven han, med uppbjudande af sina
yttersta krafter släpa sig bort till den plats, där Gretchen
sagt att kungen fallit.
Den unga flickan sökte hjälpa den ene efter den andre
för att de skulle få se sin konungs lik. Hon började med
Benranglet. Men denne sköt tillbaka hennes hand och
muttrade:
— Benranglet reder sig nog. Och skulle han dö, vill
han dö ensam. Men hjälp kaptenen.
Och så godt hon förmådde, sökte Gretchen hjälpa den
svårt sårade kaptenen fram till likhögen.
Hjelm hade redan af henne fått kännedom om platsen
och var, äfven han, fastän svårt medtagen af sina sår, på
väg dit.
Snart hade de efter ett mödosamt kraflande med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
