- Project Runeberg -  Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid /
733

(1899) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28. Stenen i muren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

733 —
nor ensamma att sköta gården. En ung drängpojke på en
femton år lyckades vi anställa, men lian kunde ju icke
mycket uträtta.
— Nå, men då var det väl svårt för er?
— Ah, nej! Icke i början. Både Johannes och du
hade ju skaffat rikligt förråd af villebråd som vi nedsaltat,
så att vi kunde reda oss öfver vintern. Och i ladugården
hade vi ju vår ko. Men nog såg framtiden dyster ut. Dock
hoppades jag ju alltid, att du snart skulle återvända. Men
tiden led och du kom icke.
— Men hur hände det, att du blef bortröfvad och går-
den nedbränd?
— Jo, en kväll... jag minnes det ännu så väl, och
det ryser i mig, då jag tänker därpå, sade Marie... en
kväll, då vi just slutat äta och skulle gå och lägga oss,
tyckte jag mig höra ett buller utanför dörren. Jag nämnde
därom åt gamla Annika.
— Det är nog endast blåsten, svarade hon.
— Men jag var orolig och ville gå och öppna.
— Nej, nej, hviskade hon. Det kanske är några kring-
ströfvande tiggare. Märka de att vi två kvinnor äro en-
samma, kanske de mörda oss och plundra huset. Det är
bäst att låta dörren vara låst.
Jag gjorde som hon bad mig och återtog min plats.
Då jag efter en stund tittade upp, såg jag någonting, som
kom mig att skrika till af förskräckelse. Jag blef så rädd
att jag trodde hjärtat skulle stanna och blodet stelna i mina
ådror.
—• Hvad var det då? frågade Bemänglet.
— Jo, kan du tänka dig; genom fönstret syntes huf-
vudet af en maskerad karl. som stod och såg in i rummet.
Och bredvid honom en till och en till.
— Hvilka voro de? frågade Bemänglet.
— Vänta... Jag visste det till en början icke själf;
men sedan skulle jag nog få erfara det, fortsatte Marie.
Med några medförda dyrkar öppnade dé dörren och stör.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hngulabrig/0741.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free