- Project Runeberg -  Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid /
716

(1899) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26. Tjugu år tillbaka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 716
skulle just vrida sin trumpna min till ett leenda, då kan
plötsligt kom ihåg sitt beslut.
Och genast rynkades pannan och leendet dog bort på
hans läppar.
— God morgon, Claus I ropade Marie.
— God morgonl mumlade bittert den tölpige Claus.
Så gingo de några steg tysta. Solskenet flöt strålande
öfver trädgårdens rabatter. Fjärilar, hvita och skiftande i
alla regnbågens färger, fladdrade från blomma till blomma.
På gångarnes sand hoppade sparfvarne förnumstigt omkring;
och högt upp i luften under himmelens hvitblå kupa seglade
jublande lärkor.
Det var en sommardag så varm, så vacker och lugn,
att sinnet fylldes af en stilla glädje öfver jordens och him-
melens skönhet och den lata kroppen kände en bedårande
längtan att kasta sig i det frodiga gräset och låta solen
och den starka, välluktsmättade luften fylla ådrorna med
friskt, rödt blod.
Här slå vi oss ned! yttrade Marie och pekade på
en solbelyst sluttning, där violer trängdes med prestkrage
och tjärblomster.
De två ungdomarne slogo sig ned i det doftande gräset.
Claus satt tyst och mulen och bara stirrade framför sig.
Tänker han då aldrig säga ett ord, undrade Marie
och betraktade förvånad kamraten.
Aldrig hade hon sett honom så dyster och ned-
stämd. Hvad kom åt honom? Om han också hade några
barnsliga bekymmer, borde väl denna vackra sommarmor-
gon skingra dem och väcka leendet på hans läppar.
Men leendet kom ej. Ju längre Claus satt och stirrade,
dess dystrare blef han och till sist kunde icke Marie åter-
hålla ett litet skratt öfver vännens bedröfliga fysionomi.
Claus tittade upp,
— Hvad är det du skrattar åt?
— At dig naturligtvis.
— At mig?
Ja, åt dig. Du ser ju ut som om du icke vaknat
på den riktiga sidan i dag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:29:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hngulabrig/0724.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free