Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Slottet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vet icke. Får rida undan, svarade Benranglet och
klämde sporrarne i hästen.
— Nu började en vild kapplöpning öfver slätten. Gång
på gång vände sig Benranglet om.
— De vinna på oss. De tycks ha uthvilade hästar.
Vi få försöka dölja oss i skogsdungen, brummade han.
Alltjämt gick det framåt med ursinnig fart. Men
närmare och närmare kommo bönderna, och dånet från
deras hästars hofvar kunde nu tydligt höras.
Snart hade de två svenskarne uppnått skogsdungarne,
som kantade flodens stränder. Men dessa befunnos på när-
mare håll alldeles för glesa för att kunna dölja två män
med hästar.
— Duger icke, hväste Benranglet.
Flodstränderna voro branta och öfver vattnet gick en
tämligen bred bro. På andra sidan sträckte sig skogen.
Nu voro svenskarne i följd af dungarne skyddade från
att kunna ses af förföljarne. Men snart skulle dessa vara
inpå och lätt kunna upptäcka dem.
— Vi rida öfver bron och gömma oss i skogen, me-
nade Hjelm.
— Asch! Den snoka de snart igenom, nu då de veta
att vi finnas i närheten. Och sedan ta de oss till fånga
och martera oss, om vi icke föredraga att falla i striden.
— Men hvad skola vi göra? yttrade Hjelm häftigt.
— Vet icke.
Villrådiga höllo de in sina hästar. Benranglet betrak-
tade bron, dungarne och skogen. Plötsligt slog honom en
tanke.
— Nu har jag det! utbrast han.
— Hvad?
— Jo, bron.
— Bron?
— Ja, stränderna äro branta och bron tycks vara till-
räckligt bred för att kunna dölja oss och hästarne.
— Aha!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
