Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Genom eld och vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 635 —
täcka något, stod han rak på marken. Soldaterna följde
hans exempel. Så marscherade de försiktigt fram till den
hemlighetsfulla skuggan. Och när de fingo se, att denna
endast utgjordes af ett stackars träd eller en buske, spred
sig ett bredt leende öfver deras väderbitna drag.
— Jo, vi äro just ena dråpliga hjältar. Nej, riktiga
backharar äro vi, mumlade Hjelm.
Det var ingenting annat att göra än att rycka vidare
framåt, hur förvånad man än var öfver att icke stöta på
någon vaktpost, och hur säker man än kände sig, att i
hvilket ögonblick som helst blifva nedskjuten. Skulle de
också marschera rakt in i det fientliga lägret, fingo de
icke stanna, förrän de, äfven med fara att blifva tillfånga-
tagna, noga undersökt fiendens ställning.
Allt närmare smögo de sig således och voro snart efter
åtskilliga neddykningar spejande och lyssnande uppe på
åsen.
Det började nu ljusna i öster. Himlen antog en grå-
aktig färgton, den första röda strimman glänste till, det blef
ljusare och ljusare, morgonbrisen tilltog i styrka och i dalen
utefter flodstränderna ringlade dimman sitt lätta flor.
Hjelm och de två soldaterna lågo gömda i några täta
busksnår och kikade. Med ytterlig spänning afvaktade de
det ögonblick, då det skulle blifva tillräckligt ljust, så att
de tydligt skulle kunna öfverskåda trakten. Skulle de bli
upptäckta, tillfångatagna eller skulle de komma därifrån med
lifvet och medförande viktiga underrättelser till kungen,
som ifrigt väntade dem? Det sista antagandet syntes dem
ytterst osannolikt, och Hjelm ångrade nu, att han vågat sig
så långt fram. Bättre att ha legat i säkerhet längre bort och
inväntat dagningen.
Ändtligen kom den. Stjärnorna bleknade, och nattens
skuggor flydde. Då kröp Hjelm försiktigt ut i yttersta ran-
den af busksnåret. En lång stund låg han så och spejade
åt alla håll. Men plötsligt sprang han upp och rusade till
soldaternas förvåning ut ur snåret.
Han ställde sig rak lång midt på en öppen plats och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
