Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Den fattige skrifvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
528 —
skälla ned allt hvad familjer heter; det kan du väl ej anse
vara riktigt.
— Riktigt! Hvad menar du då därmed.
— Det som är sant naturligtvis.
— Hå, är det då icke sant, att borgarefamiljer i all-
mänhet äro tråkiga och att det hvilar öfver dem en ton af
tülgjordhet och dumhet, som skulle vara outhärdlig om den
icke på samma gång vore löjlig. Naturligtvis finnas un-
dantag. Men de upphäfva icke regeln . . . Nej tacka vet jag
det ensamma, drömfyllda lifvet på min studerkammare eller
det lustigt bullersamma ute på gator och vinstugor. Men
det stela, händelsetomma i familjer. Fy faneni utropade
Niklas skrifvare.
— Sluta nu med ert käbbel och låt oss gå uti
Vi ha ju öfverenskommit att titta på folket ett tag och se-
dan tömma en bägare någonstans, menade Franz.
— Ja, låt oss gå uti svarade honom på en gång både
Niklas skrifvare och Wolf.
Niklas tog ned värjan från kroken, där den hängde
på väggen och spände den om lifvet. Så drog han på
händerna ett par brungula, temligen nötta handskar af råd-
djursskinn, klämde baretten med den lilla, hvita duffjädern
på sitt lockiga hår och öppnade dörren.
De tre studenterna klefvo försiktigt ner för tre branta,
mörka trappor och voro snart ute på gatan.
Där var lif och rörelse i den vinterbleka solnedgångens
ljus. Skaror af gående och ridande trängdes om hvarandra på
de smala gatorna. På nästan alla hus syntes flaggor och vimplar.
Människorna festligt klädda med ljusa leenden på läppar
och i ögon. Samtalssorlet brusade, steg och föll, hördes
starkare och svagare som dyningars slag mot strand. Skratt-
salfvor klingade, trummor dånade, trumpeter smattrade.
Gång efter annan drog en glad procession af ungt folk
med flaggor i händerna förbi. I spetsen spelmännen. Gigan
gnisslade, flöjten pep och pukan dånade. Och så ett
dundrande »hurrah». Lefve den store Gustaf Adolf och de
tappre svenskarne! Och processionen drog vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
