Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. »Smäll på de spanska hundarne!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 518 —
wf.
bara marken; men en timma före gryningen voro alla man
på benen. Jag fick order af Brahe att tillsammans med
sjn soldater smyga mig fram och undersöka porthvalfvet.
Tysta som skuggor drogo vi i väg. Framför oss höjde
sig hotfullt den väldiga klippan med slottet på sitt krön.
Sakta sträfvade vi uppför. Våra kamrater följde efter på
något afstånd. Himlen var mulen och natten mörk. Slut-
ligen hade vi utan att fienden märkt oss nått fram till
vindbryggan. Då finner jag till min ytterliga förvåning,
att denna är nedfälld. Vi skulle just smyga oss öfver den,
då en röst hördes.
— Wer da?
— Jag är svensk, ropar jag.
Och samtidigt skriker jag nedåt sluttningen.
—- Kamrater, skynden hit! Slottet är vårt.
På bryggan stod en vakt på en hundra man. Då de
hörde mitt rop trodde de, att hela svenska hären var
i antågande och rusade in i slottet. Men vi efter. Och i
sista minuten, innan de hunnit stänga porten, hade vi lyc-
kats tränga oss in. Nuj började en förtviflad strid. Jag
och de mina för att hålla porten öppen, de kejserlige för
att kasta ut oss. Mörkt var det som i en kolsäck, och in-
gen människa kunde se, hur han skulle måtta huggen. Vi
höggo bokstafligen i sten. Flisorna yrde om oss. Men ofta
träffade de också kejserliga skallar. Fyra af mina soldater
föllo och äfven jag sårades. Men under den korta, fast heta
stunden lyckades vi likväl hålla stånd, tills kamraterna an-
lände. Somliga trängde in i porthvalfvet, andra klättrade
på stormstegar öfver muren. Och snart var besättningen
vräkt in på borggården. Men de kejserlige gjorde ett våld-
samt motstånd. Våra soldater blefvo ursinniga och bör-
jade ropa: »Magdeburger-pardon». Och det var ju det-
samma som att hugga ned hvarje lefvande själ. Då sprang
Torstenson fram och fattade deras anförare om lifvet och
därigenom görande honom till fånge. När de kejserlige
sågo detta, gåfvo de sig och striden slutade.
— Sakrament! Där skulle jag velat vara med. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
