Gula brigadens hjältar. Roman från Sveriges storhetstid / 356 (1899) Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Skogsstigen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mina tårar ännu häftigare och jag trodde mig skola
kväfvas af sorg. Allt föreföll mig så oändligt aflägset. Heinrich,
skogen med dess susande granar och blå himmel, och icke
minst jag själf. Det tycktes mig omöjligt, att jag för
endast en dag sedan kunnat vara den uppsluppna, lifsglada
flicka, som vid sin kärestas sida dansande gått fram på
skogsstigen, som i yster glädje plockat hvarje blomma
hon såg, för att fästa i sin barm och som jollrat och lekt
likt ett barn. Förlorad var min lycka! Och för alltid!



. . . Då jag först hörde min fars befallning att gå upp
på mitt rum, kände jag mig jämförelsevis lugn. Ty jag
visste ju, att, så snart mörkret kommit, skulle Heinrich
vara i närheten, och jag kom ihåg det tecken, vi aftalat.
Kanske jag då skulle kunna tillhviska honom några
smekande ord eller i värsta fall endast släppa ned ett hvitt
litet bref.

. . . Men nu! Huru skulle jag gifva mig tillkänna för
honom? Huru underrätta honom om min belägenhet?
Och hans egen förtviflan! Tröstlös skall han hvarje afton
irra omkring huset och söka fånga en skymt af mig . . .
Och när han nu kommer i afton! Och icke ser något
fönster med halfuppdragen gardin och brinnande ljus. Hvad
skall han tänka om mig? Kanske skall han han tro, att
jag gifvit vika för min faders vilja och svikit mitt löfte
till honom? Kanske han tror, att jag redan glömt honom . .

. . . Glömma honom! Ja, om jag så lefde i tusende
år och hela tiden sutte inspärrad i denna mörka skrubb,
och mitt bröst vissnade, mitt hår blefve grått och mina
tänder föllo af, och jag blefve en skrumpen gammal gumma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>