Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. »Allt är fåfänglighet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 308 —
mötes. Jag såg den glädjestrålande blicken i flickans öga,
rodnaden på hennes kind, det lyckliga leendet kring hennes
mun, såg den hängifna förtjusning, hvarmed den unge
mannen tryckte hennes händer — och åter kände jag styng-
net i mitt bröst.
... De gingo ned till chiaian och satte sig i en gondol.
Jag tog också en och följde efter dem. De märkte det
icke i sin unga kärlek. Han tog hennes hufvud mellan
sina händer, drog det till sitt bröst och kysste det gång på
gång i lidelsefull lycka. Och flickan slog sina .fina armar
kring hans hals och betraktade honom med en blick, så
hängifvet varm, att jag sällan sett dess like.
— Jaså, ni äro lyckliga, tänkte jag, och jag kände den
gamla taggen tränga ännu djupare ned i mitt hjärta.
Och jag fortsatte min tankegång:
— Hvad ger er rättighet att vara lyckliga, då jag
icke själf fått bli det? Älskar han varmare än jag en gång
gjorde? Hvarför skall han få allt, då jag fick intet? Nej,
min gosse, du skall få känna samma kval, som jag en
gång lidit.
Och jag beslöt att söka taga flickan från honom . . .
Ja, jag var en stor syndare den tiden, jag arme man . . .
... Nåväl, fortsatte munken, jag lyckades introducera
mig hos familjen, där jag snart kom på bästa fot med flic-
kans föräldrar. Mitt hurtiga sätt slog an på fadern, och jag
smickrade modern så mycket hon tålde vid, var vänlig och
artig mot dottern och lät min rikedom spela på det mest
lysande sätt. Mitt namn af gammal spansk adel och mitt
rykte i hären gjorde väl också sitt till.
... Nog af, föräldrarna voro förtjusta i mig och dottern
behandlade mig snart som en god vän.
... Likt alla flickor var hon naturligtvis svag för granna
kläder och smycken, och det hade ofta vållat henne bekym-
mer, att hennes älskade Leo, eller hvad det var han hette,
var så fattig, att han icke kunde gifva henne dyrbara skän-
ker.
... Men se, det kunde jag. Och jag gjorde det också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
